I need something to sing about

Jag saknar att känna den där varma, luddiga känslan av att vara trygg. Att ha någon som kommer och tar hand om mig de där dagarna då ingenting vill fungera, någon som bäddar ner mig i sängen och lägger sig bredvid och håller om mig, ger mig en puss på nacke och axel och säger att allt visst kommer bli bra, en dag. Någon som gör saker utan att jag ber om det, helt enkelt för att personen vet att det gör mig glad. Någon som gör att jag känner mig invirad i ett stort duntäcke. Ett gigantiskt duntäcke. Större än gigantiskt. Och fluffigare än fluffigast. Det mest gigantiska, och fluffigaste duntäcket världen någonsin skådat. Någon som gör att jag känner mig invirad i bomull. Invirad i siden. Som att kunna vara under vattenytan, och inte behöva oroa sig för att syret ska ta slut. Att kunna simma omkring under vattnet hela dagen. Att trivas som fisken i vattnet.

Att slippa behöva känna den där molande värken i hjärtat. Att kunna få känna sig hel emellanåt.

Åh.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

/Pär Lagerkvist "Ångest, ångest är min arvedel"