What's the greatest chapter in your book?

Det finns ett minne av pappa som jag sällan pratar om. Inte för att det är ett jobbigt minne egentligen, för det är det verkligen inte. Det är mer för att det minnet påminner mig om vilken bra pappa han faktiskt var, trots alla våra gräl. Och jag börjar alltid gråta, det kan inte hjälpas. Jag tror nästan att det är ett av de finaste minnena jag har kvar av honom, och det smärtar lite. På ett bitterljuvt sätt. För det var fint av honom att lämna något bra minne av den sista tiden, samtidigt som hans beslut smärtar.

Det var många turer kring mitt mående då, BUP och skolkurator. Vi skulle bila ner till Tyskland, pappa, mina syskon och jag. Möta upp mamma som var på praktik där just då. Vi bilade alltid ner, men innan vi åkte hade jag ett möte med en psykolog. Eftersom mamma var borta, var det pappa som följde med. Det skulle pratas om mina overklighetskänslor, mitt mående. Under det mötet fick jag se pappa tårögd några gånger, vilket förvirrade mig samtidigt som det började bli en väldigt bekant syn hemma. Psykologen ställde frågor, och jag svarade på dem. Jag minns att en av frågorna var "När du mår dåligt, vad förutom att skära brukar hjälpa?". Och jag minns att jag svarade att jag brukade ringa eller skicka SMS till kompisar.

När mötet var över åkte vi hem för att packa i bilen och hämta mina syskon. Egentligen skulle vi åka tidigt på morgonen dagen därpå, men pappa beslutade att vi skulle åka redan den dagen. Så vi åkte. Till Tyskland, till Leipzig. Vi kom fram, allt verkade bra fram tills min syster och jag fick hjälpa mamma att hindra pappa från att ta bilen och köra ihjäl sig. Försöka slita bort en vuxen karl från dörren, få honom att släppa dörrhandtaget. Gömma bilnycklarna. I efterhand kan jag tycka att det är lite mycket att ge sin yngsta dotter, som inte hade hunnit fylla 14 än, ansvaret att se till att pappa inte fick tag på nycklarna. Han fick inte köra någonstans själv. Men vad skulle man göra?

Den sista tiden i Tyskland flöt på utan några liknande händelser, allt verkade nästan bra. Pappa, mina syskon och jag åkte hem igen, mamma stannade kvar för att fortsätta sin praktik. I bilen märktes det att pappa var olycklig. Även jag mådde inte särskilt bra, men jag sa inget. Jag sa aldrig något. Jag satt bara i passagerarsätet och tittade ut genom fönstret. När vi hade kommit över till Sverige igen och kört ett tag frågade pappa helt plötsligt hur det var. Jag svarade att det inte var bra.
"Varför smsar du inte en av dina kompisar?"
"Inga pengar på mobilen".

Pappa fortsatte köra ett tag innan han svängde in till en bensinstation. Han skulle tanka bilen, och gå in i butiken för att kanske köpa något. Vi andra valde att sitta kvar i bilen och vänta. Efter en liten stund kom pappa tillbaka, och räckte över ett kvitto till mig. Ett laddningskvitto. Så jag skulle kunna fylla på telefonen och smsa någon kompis. För han kom ihåg att det kunde hjälpa. För att han ville, som vilken normal förälder som helst, att hans barn inte skulle må dåligt. Han ville hjälpa, på något sätt.

Det var en av få gånger som jag verkligen kände att pappa brydde sig om mig. Trots allt runt omkring, så är det ett av de finaste minnena jag har av honom. Ett av mina finaste minnen rent generellt. Och för det kommer jag vara evigt tacksam. För det kommer jag alltid älska honom mer än jag annars hade gjort. Det minnet kommer jag lägga ner i lådan som är full av minnen av pappa.

Lägga ner i lådan och varsamt låsa om.

Men varför skulle en sån som han tycka om en sån som mig?

Jag berättar för mamma. "Mamma, du vet ju om att jag kan vara segast i världen när det gäller att skaffa känslor för någon, om jag ens får dem alls?". Jag inleder med en fråga,  som jag alltid gör. Och mamma nickar instämmande, för jag kan vara segast i världen. Jag berättar att det här känns ovant,  att det här inte är typiskt jag. Att det är läskigt. Att jag kan vara kär. Mamma vill veta i vem, och jag berättar. Jag berättar om håret och ögonen, om händerna. Jag berättar om hur det känns och hur osäker jag är på allt. Jag låter min osäkra sida komma fram för en liten stund.

"Varför skulle en sån som han tycka om en sån som mig?". Jag försöker förklara den osäkerheten för mamma. Hur jag känner mig så trasig, och varför skulle någon vilja ha en sån person? Hur ont det gör i mig. Hur jag önskar att jag kunde trolla bort flertalet perioder och händelser i mitt liv. Hur jag önskar att allt kunde vara helt, och inte trasigt. Inte som bäst taskigt lagat med tejp och superlim. För jag vill vara omtyckbar. Jag vill vara hel. Jag vill vara perfekt.

För varför skulle en sån som han tycka om en sån som mig?

Isn't it true you're just a woman scorned?

I mitt huvud skriker jag fortfarande. Jag skriker, jag vrider mig, jag vill bort. Jag hör det när jag går hem från tunnelbanan, jag hör det när jag sitter på lektioner, jag hör det när jag inte tar mig upp ur sängen om morgnarna. Men jag rycker inte längre till när någon gör hastiga rörelser, jag kryper inte längre ihop av höga röster, jag faller inte längre fem våningar på insidan av ljuset från en ensam sänglampa. Allt det där är borta nu. Men jag hör fortfarande min egen röst, mina egna ord, mitt eget skrik. Och jag undrar när det ska försvinna. Om det kommer försvinna.

Men Sofi, det har bara gått en månad. Nej, rättelse: Det har bara gått 34 dagar.

They made me think of you.

Jag faller aldrig för de där elaka grabbarna, det har jag aldrig gjort. Det är inte min stil att bli upp över öronen förälskad i någon som bara leker med känslor, då vänder jag hellre på klacken och går. Men de snälla killarna. De som får mig att skratta när allt jag vill göra är att ligga i fosterställning och gråta ögonen ur mig, de som slänger ner ett rep för mig att klättra upp för när jag sitter där nere i den mörka brunnen, de som håller om mig under ångestnätter ända tills jag somnat.

De som viskar fina ord i mitt öra, kittlar mig enbart för att få höra mig skratta, går på kvällspromenader med mig, och inte suckar varje gång jag stannar upp för att titta upp mot stjärnhimlen, utan ler och tittar upp med mig. De som låter mig babbla på om allt mellan himmel och jord när det som är viktigt att prata om är för jobbigt, och de som ber mig lugna ner mig och ger mig en kram när jag går upp i högvarv när jag faktiskt börjar prata om det som behövs pratas om. De som ligger bredvid en i gräset och bara skrattar med en åt allt och inget, höga på livet. Men de som säger att de bryr sig, att de oroar sig för mig. De är värst. 

Jag ber då dig: Får du någonsin möjlighet att plocka upp mitt hjärta, snälla, sätt då varsamt ner det igen. Vi kan sitta tillsammans och titta på det, undra hur det blev såhär, men snälla, sätt varsamt ner det igen. 

Om du inte vet hur man tar varsamt hand om det.

Something's gone inside me, and I can't get it back.

Vi ligger där i sängen, och jag håller om henne. Lyssnar på de där plågade andetagen, lyssnar hur hon kämpar för att återfå lugnet. Håller hårdare när jag känner hur hela hennes kropp spänner sig på grund av ångesten, behöver inte se hennes ansikte för jag vet redan vilken min hon gör. Jag vet redan hur hon blundar hårt, hur hon trycker in sina naglar i sin egen hud.

Vi ligger där i sängen, och jag håller om henne. Stryker över hennes hår medan hon berättar. Hon berättar om kärlek och sorg, hon berättar om händerna. Hon berättar om minerna de hade, de där minerna som har etsat sig in i hennes minne, och hon berättar om mannen med de snällaste ögonen hon någonsin haft turen att få se in i. Jag känner hur hennes kropp reagerar med avsky, äckel, när hon pratar om minerna, och jag hör hur hennes röst mjuknar när hon pratar om mannen med de snällaste ögonen. Men jag känner hur hon omedvetet kryper ihop när hon pratar om mannen med de snällaste ögonen, hur hon försöker göra sig mindre, och jag hör hur hon försöker att inte gråta, inte avslöja hur uppgiven hon egentligen känner sig.

Hon hänger över toalettstolen, och jag håller undan hennes hår. Jag ser hur mascaran rinner längs med hennes kinder, jag ser hur hon tänker att det här är bättre än att äta en Varma koppen-soppa när hon känner sig svimfärdig. Jag ser hur hon försöker rättfärdiga sitt sjuka beteende, medan hon hänger där och hulkar. Jag står sedan bakom henne när hon betraktar sig själv i spegeln, jag ser hennes kritiska blickar. Jag önskar hon kunde älska sig själv, men jag tror inte att det kommer hända inom en snar framtid. Men jag önskar, åh, så jag önskar.

Jag håller om henne medan hon skriker ut sin frustration och ångest. Lyssnar när hon berättar om pojken som tror att det kommer bli något, när hon berättar om hur han hela tiden antar saker som aldrig är korrekta. Lyssnar när hon berättar om hur han vill att hon ska öppna upp sig för honom, men hur ska hon kunna öppna upp sig för en pojk som verkar sakna förmågan att förstå? Han antar, och det är det som är felet. Hon berättar hur han stressar henne, och hur hon ångrar kramen. Hur hon känner sig kvävd av hans frågor, hur hon vill slå till honom varje gång han kommenterar vilka det är hon umgås med. Jag känner hur hennes kropp reagerar på samma sätt som när hon berättade om minerna, och jag förstår.

Vi ligger där i sängen, och jag håller om henne, torkar hennes tårar. Hon berättar om hur män sviker, alltid sviker. Hon berättar om hur mannen som hon alltid borde kunnat lita på att han skulle finnas där, svek henne på det värsta tänkbara sätt. Hon berättar om karln som svek henne med hot om att genomföra samma svek som mannen hon alltid borde kunnat lita på. Hon berättar om alla svek, och hur hon börjat svika innan hon själv blir sviken. Men jag hör hur hennes röst mjuknar när hon börjar prata om P. Han som sett henne tömd på livsgnistan, som tände ljus när han lämnade sängen mitt i natten för att röka under ångestnätter. Han som sett henne full med livsglädje, han som höll hennes hand när hon grät över att hon inte ville hem. Han som alltid finns där. Men jag hör i hennes röst att hon ändå är rädd, rädd att även han ska svika en dag.

Jag hör hur hon berättar om hemska nätter, och väntan på att solen ska gå upp. Hur hon jagar lugnet. Jag lyssnar, och tillslut säger jag till henne, ber henne.

"Sofi, snälla, låt det inte gå längre".

Pretty little thing, did you feel something?

Det finns ingen självklar famn längre att springa in i. Ingen självklar famn att krypa upp i när allt håller på att falla isär, ingen självklar person som står där, alltid redo att försöka hjälpa mig limma ihop bitarna.

Jag avskyr det här, att jag på någon nivå har accepterat det hela, att jag har gett upp. Jag har glimtar, delar av dagar, små perioder då allt är så självklart, jag har hittat mig själv igen, jag vet vad jag vill, varför jag vill det, med vem jag vill det. Jag vet, jag är säker, jag har hittat mig själv. Men sen händer något.

Något händer, och jag tappar mig själv igen. Allt försvinner, rinner ifrån mig. Och jag vill skrika, det här är inte det jag vill. Men jag accepterar det, på någon nivå. På någon nivå accepterar jag overklighetskänslorna, jag accepterar meningslösheten. Jag accepterar att jag glömmer bort allt som är jag, som är S, som är Sofi. Allt det som definierar mig, som gör mig lycklig. Jag accepterar tyngden i bröstet, apatin, ångesten. Jag accepterar känslan av händer runt min hals. Jag accepterar allt, och jag avskyr det.

För jag vet, innerst inne, att det här är inte jag. Det är det här jag känner igen, ja. Det är det här som är välbekant, ja. Det är det här som mitt liv har kretsat runt under så många år, ja. Men det här är inte jag. Och jag avskyr det här. För vad finns kvar? Vad finns kvar förutom mitt eget respektlösa beteende mot min egen person? Vad finns kvar förutom känslan av att vara så otroligt fel, oavsett situation och tidpunkt?

Jag vill inte tappa mig själv. Jag tappade mig själv under mitt förra förhållande, jag tappade mig själv så många gånger innan. Jag har tappat mig själv så många gånger att jag tappat räkningen, allt jag vet är att de är fler än antalet ärr på min kropp. Jag vill inte känna hur jag glider ifrån mig själv. Jag vill inte börja dagen klar i huvudet, med en självklar syn på livet, känna entusiasm inför allt som jag vet ska hända, och sedan tappa mig själv någonstans på vägen, vilja lägga mig själv i gräset under kraftledningen och bara gråta, krypa upp i ett hörn och bara gråta och falla isär. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag vill inte tappa mig själv igen. Jag är rädd för att sluta som pappa.

Your head is running wild again.

Vet ni vad som är fint?

Att bli kittlad och få svaret "För att jag älskar att höra dig skratta" när man frågar varför man blir kittlad. Att vara ute och gå i höstmörkret och kunna smyga in sin hand i någon annans. Att vakna upp på morgonen och hitta gulliga lappar. Att vakna upp på morgonen bredvid någon och faktiskt må bra. Att kunna vara den man är, med alla sina fel och brister, och veta att man inte kommer bli lämnad för att man inte är perfekt. Att våga visa sig svag för någon. Att kunna låta en person se en bakfull med gårdagens smink halvvägs nerför ansiktet och inte vara orolig över hur man ser ut. Att vakna upp bredvid någon och inte försöka tänka ut en ursäkt till varför man åker hem med första bästa buss. Att gå en hel dag utan att röra någon och sedan bli kramad av en vän. Att sitta i varsitt hörn av en soffa och ha djupa samtal om saker som har varit. Att sitta i en park i solen och bara hålla hand. Att kunna prata med någon som man vet inte bara förstår lite, utan förstår det stora hela, för personen har varit med om ungefär samma sak.

Att ligga bredvid en fin person, ha huvudet mot dennes bröstkorg och bli struken över ryggen eller håret. Att umgås med en person som får en att skratta, hur gärna man än vill gråta just då. Att våga öppna upp sig för någon om hemskheter som har hänt och gjorts, och att få ett "Jag dömer dig inte" som svar. Att skeda med någon och känna ett sådant inre lugn att man nästan somnar. Att sitta med en vän och prata minnen, och skratta tills man kiknar. Att möta en väns blick och utan ett ord förstå, att vännen förstår. Att åka tåg och titta ut, se hur omgivningen rullar förbi, och hur det känns som att ens bekymmer försvinner ju längre man åker. Att gå på en promenad i mörkret, och stanna för att se upp på stjärnhimlen, förundrad över hur vacker den kan vara.

Att alltid, alltid veta att man kan komma hem.

Although I may flirt with all kinds of dirt.

Jag tror det var bra att du höll kvar. Låt mig inte dra mig undan, låt mig inte försvinna bland tankarna, minnena, in i mörkret. Jag kan fortfarande känna mig så smutsig, trots att det var två och ett halvt år sedan. Känner fortfarande ibland känslan, viljan av att bada i klorin, skrubba tills det blöder. Jag minns hur jag ville bränna min säng, sov på min egen soffa i en vecka innan jag kände att sängen var säker igen att ligga i utan alltför mycket ångest. Hur jag slet bort mina lakan från sängen direkt efter att han hade gått, hur jag stod i tvättstugan och inte visste om jag skulle gråta eller förgås av ångest. Hur jag sen på kvällen tappade upp ett alltför varmt bad, i vanlig ordning, och gjorde det jag lovat mig själv så många gånger innan att jag aldrig mer skulle göra. Jag hatar att jag fortfarande ibland hör hans ord i mitt huvud. Samma mening, om och om, om och om. Lukten av rengöringsmedel. Varför luktade han rengöringsmedel?

Det är lätt att försöka göra det till något som låter bättre i ens egna öron. Jag påstod då att jag använde, jag blev aldrig använd. För det är enklare så, det låter bättre så. Det gjorde inte lika ont då, det var inte lika smutsigt. Då lät det som att det var jag som hade kontroll över situationen. Då var det inte jag som var trasig. 

Jag tror det var bra att du höll kvar. Så jag inte försvann.

I'll find a way to block it.

Det är ett minne som har fastnat, det är som att det går på repeat i mitt huvud. Om och om, om och om, om och om. Jag blir upplyft och satt uppe på kylskåpet hemma hos farmor och farfar. Det är jättehögt för en liten Sofi, vad kan jag ha varit? Fem år? Sex år? Det var högt upp i alla fall, och på golvet stod pappa som var den som hade lyft upp mig. Han hade rullat tungan och räckte ut den mot mig. Och jag tror det var i det ögonblicket som jag själv klurade ut hur man gjorde när man rullade tungan. Så jag gjorde likadant tillbaka, när jag satt där uppe på kylskåpet.

Varför måste sommaren vara så jobbig?