You know you are my demon.

Den där förbannade lukten av blod. Den där tunga, hemska lukten av järn, lukten av blod. Den lukten gör en illamående.

Det är nog det jag minns bäst av den kvällen. Allt annat är upp och ner, bak och fram, lite luddigt i kanterna. Men att äntligen bli insläppt i lägenheten, fortfarande inte få veta vad som har hänt, gå igenom köket och gå förbi den där dörren... Dörren var stängd, men man kunde känna på sig att något var fel. Det kändes som om det fanns ett stort, hemskt mörker på andra sidan dörren, och det luktade starkt av järn ut i köket. Blod. Det luktade blod. Och det är det jag minns bäst av den kvällen. Den där förbannade lukten av blod.

Så hoppas man på enkelbiljett till Nangijala.

Inatt vill jag inte vara jag. Inatt vill jag vara någon annan än jag. Jag vill inte sitta och gråta och vara jobbig, jag vill inte hålla honom vaken när han ska jobba imorgon. Jag vill inte pendla mellan att sitta och känna mig upprymd och glad och tro att pappas död är världens sämsta skämt, att han fortfarande lever och alla bara drar konstiga skämt, och att inse att han faktiskt är död. Det är som om hela ens värld går i bitar och byggs upp igen trettio gånger under samma natt. Det innebär hysteriskt skratt som övergår i hysteriskt gråtande, som än en gång övergår i hysteriskt skratt som övergår i hysteriskt gråtande. Det innebär att jag kommer gå igenom hela min telefonbok och inse att det är väldigt få som menar det när dem säger "Ring mig när du mår dåligt". Det innebär att jag kommer hålla honom vaken genom att vara otröstlig när min värld går sönder för sextonde gången den halvtimmen. Det innebär att jag kommer somna och vakna med en klump i magen och värk i bröstet.

Inatt vill jag inte vara jag.

But you look so good it hurts sometimes.

Jag tror att vi alla har de där människorna som vi tycker är så vackra att det gör ont. De där människorna som är så vackra att vi vill äga dem, vi vill helt enkelt ha dem. De ska vara våra. Min vackra person är nio år äldre än vad jag är och har ögon som man vill drunkna i. Han skedar som en gud, har perfekta tänder, hans ögon har den perfekta nyansen av den där färgen, samma med hans hår. Hans röst är len som sammet, och han är riktigt söt när han är nyvaken. Hans leende... Åh. Utseendemässigt är han perfekt på alla sätt och vis, med den lilla detaljen att han är läskigt lik pappa. En brunögd, ung version av pappa. Det är läskigt, men samtidigt så är han så fin. Så vacker. Och jag vill ha honom, ja. Han väcker det där habegäret inom mig, det gör ont, ont, ont. Jag vill ha honom.

Men samtidigt: Varför ska jag ha honom? Jag är inte kär i honom.

Pull me back to the ground again.

Ibland så tror jag att jag håller fast vid saker, personer, för att det var bra en gång i tiden. En gång i tiden så hade vi en bra relation, en gång i tiden så hjälpte kontakten med den här personen. En gång i tiden så kände jag inte att alla mina handlingar blir dömda av den här personen. En gång i tiden var allt bra. En gång i tiden var det värt det. Men är det värt det nu? Är det värt att känna sig dömd för allt man säger och gör? Är det värt att bli dragen ner i smutsen?

Jag inser att jag borde inte fortsätta prata med dig. Jag inser att jag borde bryta med dig. Jag inser en väldigt massa saker. Varför bryter jag då inte?

För det var bra en gång i tiden.

Melissa Horn - "Mardrömmar"

Att alltid ta tillbaks
eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak?
Du lyder det du hör
du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör

Jag ljuger om allt
jag kastar mina tankar ingenstans och överallt
Vi var aldrig överens
du vill veta vad jag känner, men ingenting känns

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en
Min äldsta bror och min bästa vän
och alla de som jag inte har än

En hand över min
En obehaglig väntan i vägen för din
Men jag har mina skäl
Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl

Och nu ringer det igen
jag lever med en sanning och du kan inte tävla med den
Jag vet inte vem hon är
Men det måste finnas nån där ute som du kan vara med

Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en
Min äldsta bror och min bästa vän
och alla de som jag inte har än.

„Manche Menschen ändern sich nie.“

Jag vet vad jag är för dig, vad jag alltid kommer vara för dig. Det kommer inte ändras. Men vet du vad? Det är okej. Det är okej för jag vet vem jag är, och det är inte hon. Jag tänker aldrig mer vara henne.

Swim until you drown.

Det regnar, och jag är glad. Jag ser en blixt tillfälligt lysa upp himlen, och jag måste erkänna att jag blir lite orolig. Men smattret mot mina fönster är lugnande, och jag skulle inte vilja göra något annat än krypa ner i sängen med mannen som älskar med munnen och prata om den finaste staden jag vet om. Krypa fullt påklädd ner i sängen och bara hålla hand. Måste man göra mer än bara hålla hand? Måste man skala av klädesplagg efter klädesplagg? Måste allt inkludera händer som trevar över naken hud? Måste allt inkludera tyngre andning och svettiga kroppar? Måste allt inkludera allt det där, kan man inte bara ligga bredvid varandra, fullt påklädda, hållande händer och prata om de finaste städerna, personerna, sakerna och handlingarna som man vet om? Kan man inte bara ligga bredvid varandra, fulla på vin och livet? Kan man inte bara ligga bredvid varandra och skratta åt allt och inget?

Men han kanske får veta hur trasig jag är om man gör så? Men Sofi, du vet att dig blir man inte kär i, det har de förklarat för dig, så vad gör det om han får veta hur trasig du är?

Does that mean I should spread for you, your friends, your father, Mr. Ed?

 (Vinter 2011)

Och medan man ligger där tänker man, mellan bilderna av dig och frågan "Varför gör jag det här?", vad är det han luktar egentligen? Det är en så bekant lukt, men jag kan inte komma på vad det är. Man låter honom göra sin grej, gör allt man kan för att trycka undan bilderna av dig och vad fan det är han luktar egentligen. Ja, vad fan luktar han egentligen? Det är så bekant...

När han har gjort sin grej är det mest bara skönt. Men sen kommer äcklet. Jag ska gömma min kropp, mer än vad jag redan gömmer den. Och sen, när han har gått, då, då ska jag ställa mig i duschen, vrida upp värmen så jag nästan skållar mig själv, och skrubba, och tvåla in mig, och skrubba. Jag hoppas han somnar snart. Jag önskar att han var du. Jag önskar att han var någon annan än just han. Kan det inte bli morgon snart så han går?

Då slår det mig vad det är han luktar egentligen. Varför luktar han rengöringsmedel? 

Men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så.

Det sista jag behöver just nu är att du ska döma mig. Jag behöver inte att du ska sitta och tycka synd om mig, jag vill bara slippa dina moralpredikningar. Jag vill slippa känna mig som om det inte finns någon människa som är hemskare än vad jag är. Jag vill slippa känna att du dömer mig fast du säger att du inte gör det. Jag vet att du gör det, jag vet det. Det märks på hur du pratar, på hur du ser på mig. Jag vet vad jag har sagt, jag har sagt att jag ska sluta. Men tänk om jag inte kan sluta? Ditt ständiga tjat får mig att röka en cigarett för mycket. En blir till två, två blir till tre, tre blir till fyra, och tillslut har jag rökt fem cigaretter på en kort stund för att komma tillbaka till en normal nivå. För att få händerna att sluta skaka, för att få ordning på andningen igen, för att sluta gråta, för att komma till ett stadium av härlig likgiltighet. Jag har slutat röka Kukens märke, förresten. Det där märket som jag rökte bara för att påminna mig själv om hur äcklig och använd jag är.

Vet du vad jag gjorde natten till igår? Jag låg i hans säng och grät. Och det kändes helt okej att gråta. Det kändes bra att få gråta. Det kändes bra att få gråta, att få prata, att bli omhållen, att bli tröstad, att bli pussad på. Det kändes bra att kunna gråta i någons närhet. Det kändes bra att få berätta, att inte bli dömd. Att det var han och inte du, inte Kuken, inte någon av dem. Men trots att det kändes bra, så kändes det konstigt. Det gör mig lite rädd. Det gör mig rädd för att jag inte är van. Jag är inte van vid snälla killar.

Jag är van vid arslen som bara tänker på sig själva. Arslen som tänker med kuken.

Now I am a criminal.

Jag är hemsk för att jag kan ha sex med någon som jag inte älskar. Jag är hemsk för att jag inte tänker lyssna på ditt skitsnack längre. Jag är hemsk för att jag vill göra något av mitt liv och inte vara kvar i det här ekorrhjulet som vi båda springer i. Jag är hemsk för att jag aldrig sa nej den där natten. Jag är hemsk för att jag inte orkar ta hand om dig längre. Jag är hemsk för att jag inte alltid håller med dig. Jag är hemsk för att jag inte vill säga "Det är okej". Jag är hemsk för att jag börjar bli vuxen. Jag är hemsk för att jag har ett förflutet. Jag är hemsk för att jag planerar. Jag är hemsk för att jag inte står ut med dina moralpredikningar längre. Jag är hemsk för att jag gjorde det där som han inte vet om. Jag är hemsk för att jag är så rädd för att bli sårad att jag måste vara den som sårar först. Jag är hemsk för att jag vill gråta men inte alltid kan. Jag är hemsk för att jag är rädd för att bli lämnad. Jag är hemsk för att jag vill bli bäst på det jag gör. Jag är hemsk för att jag är rädd för misslyckanden. Jag är hemsk för att jag är jag.

Men mest av allt så är jag hemsk för att jag är en människa.

Stockholm ligger öde, och världen håller andan.

Jag skulle beskriva känslan som att sitta bakom svenska gardiner. Jag kan se himlen och stjärnorna härifrån, men jag kan inte nå dem. Så fort jag sträcker mig efter dem stöter jag emot det där fördömda, kalla stålgallret som håller mig här. Men jag vill ju upp dit, jag vill nå dit, jag vill. Det är mina drömmar och mål, min himmel och mina stjärnor. Varför kan jag inte nå dem? Varför sitter jag här bakom svenska gardiner, tillverkade av ångest, panik och depressioner? Jag vill nå dem, jag vill så mycket, jag vill, jag vill, jag vill... Inget. Och sen vill jag igen. Jag vill få bort dessa galler, dessa svenska gardiner. Jag vill ut ur den här cellen.

Jag ska se om jag hittar en limpa med en inbakad fil.

Pull the trigger and the nightmare stops.

Jag tänkte på honom igår. På honom, på Försäkringskassan, på Skatteverket. Jag tänkte på allt det här och viljan att hänga mig själv har nog aldrig varit större. Det hade varit så enkelt. Och jag tror att det är det Försäkringskassan vill att man ska göra.

Jag vill inte gå på dagens enda lektion, jag skulle hellre stanna i sängen och gråta. Gråta för att jag inte har någon aning om vad jag egentligen vill göra av mitt liv, gråta för att han aldrig kommer vara där, gråta för alla misslyckanden och för att jag är så smutsig. Gråta för alla gånger som du aldrig lät mig gråta, gråta för alla gånger som du sårade mig, gråta för alla gånger som du gav löften som du aldrig tänkte hålla. Jag vill gråta blod, men jag lovade mig själv att den där gången skulle vara den sista.

Det har blivit så många "sista gången" den senaste tiden. Så mycket jag skulle sluta med, så mycket som aldrig mer skulle hända. Så många löften till mig själv som jag inte klarar av att hålla. Så mycket som jag ska bli bättre på, sluta med, minska på. Tankar som ska ut ur huvudet, beteenden som ska arbetas bort. Personer som ska släppas in, personer som ska sparkas ut. Jag kan det här utan och innan, varför löser jag aldrig det här?

Sofi, du börjar om 45 minuter. Ta på dig strumpor och skor, ta väskan med dina saker och börja röra dig mot universitetet. Glöm inte vantarna, det börjar bli kallt ute och du vet om det, dina händer och handleder värker.

Grey would be the colour, if I had a heart.

Det är som om du tar en skalpell och placerar ett snitt över min bröstkorg, mellan mina bröst. Du för in händerna under min hud, känner över revbenen. River upp huden lite till, så dina händer når att komma under revbenen. Du känner över organen, nästan smeker, verkar leta efter något. När du inte hittar det du letar efter börjar du slita ut mina organ, ett efter ett, tills min bröstkorg bara är ett enda stort tomrum. Du fortsätter känna, leta, slita, men nej, du hittar inte det du letar efter. Du letar igenom högen med mina organ som ligger på golvet, men nej, det du letar efter finns inte heller där. Jag börjar fundera över om det du letar efter någonsin har funnits. Visst måste det ha funnits? Jag har bestämda minnen av känslor som säger att jag borde åtminstone ha haft ett, alla människor har ett. Eller har det varit en placeboeffekt? Jag tror att jag har ett, därför känns det som om jag har ett?

Jag kan se att du är förtvivlad. Du hade hoppats på att hitta något, något som slog bara för dig. Något som slog snabbare och hårdare, bara för din skull. Något som hoppade över ett slag på kommando, allt för dig. Jag måste erkänna att jag skäms lite, jag önskar att jag hade det du letar efter. Men vad kan jag göra när det inte finns?

With strawberry gashes all over.

Det skrämmer mig lite, det jag ser i spegeln. Jag undrar hur någon någonsin kan älska henne, om alla ser henne på samma sätt som jag gör? En tjej med för ledsna ögon, mörka ringar under ögonen, en aningen för blek hudton, silverstreck över armar och delar av ben. En tjej som tvångsmässigt måste dra med naglarna över sin hårbotten för att få bort tvestjärtarna och alla de andra insekterna som kryper där, och hennes kroppshållning skriker att hon inte vill bli sedd. Tjejen med ritualer för att klara dagen, hon som är rädd för siffrorna som skriks åt henne. Mantrat "trettiokommaåtta" fungerar som motivation när kontrollen börjar försvinna, tvångstankarna som håller uppe världen när den är påväg att falla samman.

Jag vill kunna sträcka mig in i spegeln och ta henne i min famn, hålla om henne och stryka henne över håret, sjunga underbart nonsens i hennes öra. Påminna henne om att hon faktiskt har bra dagar, dagar då hon fungerar som vilken normal människa som helst. Kära, älskade, vad har de gjort med dig?

Det finns inget vackert med det här.

Make me high on lullabies.

Om jag lämnar dörren lite på glänt, kommer du fortfarande knacka innan du stiger in? Eller kommer du göra som de andra och stampa in, med leriga skor och lämna allt i en enda stor röra? Om jag försiktigt river mina murar, sten för sten, kommer du vänta på andra sidan tills jag säger att det är okej att komma över? Om jag släpper in dig och berättar om tankar som ingen annan fått höra, kommer du då ta mig på allvar och inte säga åt mig att sluta? Om jag vaknar gråtande, kommer du då vara där och hålla om mig tills jag har lugnat ner mig och somnat om igen? Om jag får panikångest, kommer du då sitta där, hålla mina händer och se in i mina ögon medan du berättar för mig hur jag ska andas? Om jag vill prata om pappa, kommer du då låta mig göra det trots att jag kanske blir ledsen?

Eller ska jag vända om redan nu, innan det är försent?

I will be rising from the ground.

Än så länge finner jag mig bara på ställen där jag ska vara. Jag hittar inte mig själv i fosterställning i duschen, jag vaknar inte upp i en säng som inte är min. Jag letar inte efter kärlek där jag vet att det inte finns någon. Jag litar inte på att andra ska få mig att acceptera mig själv. Däremot så hittar jag mig själv stående vid det vänstra fönstret, tittande ut, funderande över hur det skulle vara att hoppa. Kan jag hoppa såpass långt att jag når björken här intill? Eller kommer jag missa och landa på gräsmattan, fem våningar ner?

Jag hittar mig själv sittande vid mitt högra fönster, tittande på alla upplysta fönster, och känna en vilja av att kunna trolla med orden. Jag vill kunna trolla med orden så gärna att det gör ont. Jag vill kunna ge målande beskrivningar, framkalla en så djup ångest att det knappt finns, en sån otrolig glädje, smärta, sorg, ilska. Jag vill kunna trolla och beröra, trösta och såra.

Jag hittar mig själv liggande i sängen, men en sån stark vilja att göra något av mitt liv, samtidigt som jag helst inte vill stiga upp alls. Det är tankarna om dig som stör, som tynger, som river upp stora sår i själen som aldrig får läka ifred. De kommer läka en dag det kommer de, men jag vet hur ärren kommer se ut. Jag är helt förstörd av det, ja, det är jag. Jag erkänner det. Och jag erkänner att jag skulle hoppa och missa trädet om jag fick det garanterat att jag fick träffa dig igen.

Jag hittar mig själv läsande en bok som får mig att vilja skriva så mycket att det gör ont. Jag vill skriva, skriva tills pennan blöder. Jag vill skriva ord fulla med kärlek, hat, skratt. Jag vill skriva, jag vill vara bra på att skriva. Jag vill vara bättre än bra, jag vill vara bäst. Nej, jag vill vara bättre än bäst. Jag vill vara så mycket mer än vad jag är.

I'm getting tired of starting again somewhere new.

Jag behöver en förändring, så jag flyttar 90 mil. Jag behöver komma bort från det här stället, det andas ångest och misstag. Det har varit för mycket av det här, jag har fastnat i samma spår och tankesätt. Hur mycket jag än försöker klarar jag inte av att ta mig ur det. Inte här. Jag har försökt, det har nästan gått. Men sen händer det något, sen kommer monstret och lägger händerna om min hals igen. Jag hittar mig själv någonstans där jag inte ska vara, det går inte att ta sig ur. Det finns alltid någon person som vet, som påminner, som lockar och pockar. Det finns busslinjer som jag helst undviker att åka med, vägar som jag helst inte går, områden som jag gärna slipper besöka. Det är så mycket här som påminner om saker som jag helst vill glömma.

Jag tror att jag har bestämt mig. Nej, rättelse, jag har bestämt mig. Det ska vara slut med det här när jag flyttar. Jag ska börja om på nytt, det ska bli en förändring. Det ska inte finnas personer som vet, som påminner, som lockar och pockar. Jag ska inte kräla för någon, jag ska inte låta någon komma så nära inpå. Jag ska visa var skåpet ska stå, där är dörren, tack och hejdå.

What a wicked thing to do, to make me dream of you.

Jag hatar när jag drömmer om dig. Det är inte själva drömmen i sig som jag avskyr, det är snarare uppvaknandet från drömmen. Jag vaknar upp till en värld där du inte finns, ibland med en kudde våt av tårar. Jag vaknar med ett värkande hjärta, ett hjärta som känns allt annat än helt. Det är ett stort gapande hål där, det gör ont. Jag vaknar och känner viljan att få somna om igen. Somna om och hoppas på att drömmen fortsätter.

Jag hatar inte drömmen, jag älskar den. Drömmen låter mig träffa dig igen, den låter mig krama dig, prata med dig, sitta där i bilen och lyssna på Rammstein med dig. Den låter mig få titta på dig en sista gång. Drömmen låter mig få vara nära dig. Hur skulle jag kunna hata något som låter mig få träffa dig? Det är att vakna som är det hemska.

Jag vill inte vakna mer.

I'm your fool.

Jag trodde det skulle vara jobbigt, att jag skulle ligga där hela natten med musen springande i mitt bröst, gnagande på mitt hjärta. Jag trodde att jag skulle titta på dig, ha ont i hjärtat och tänka "Varför inte?". Kanske skulle jag gråta lite, kanske skulle hjärtat hoppa över ett slag så fort du såg på mig, kanske skulle hjärtat slå hårdare vid varje kram.

Jag kan med nöje, och utan att ljuga, säga att jag kan se på dig och utan att känna något. Jag kan röra vid dig utan att känna något speciellt. Mitt hjärta behåller samma rytm. Jag känner inte den där krypande känslan i mina fingertoppar, att jag måste få ha dig, måste få röra dig, måste, måste, måste. Jag känner inte habegäret, jag har inte viljan att dö när jag åker hem med första bästa buss till Hertsön, jag känner... Ingenting. Du är som vilken annan vän som helst, inte mer, inte mindre.
I'm your fool, eller hur var det nu?

What is it that you'd like to say?

"Ja, jag vet vad jag vill göra med mitt liv". Jag tror att jag vet, jag har fått för mig att jag vet. Jag vill läsa mer tyska, plugga ett tag i Tyskland, sedan komma tillbaka till Sverige för att läsa lite mer språk, och sedan bli översättare. Man kan säga att jag har en plan för hur mitt liv ska se ut. Allt är planerat, jag har tänkt ut allt. Men varför känner jag då hur den där handen kryper upp och tar ett hårt tag om min hals? Varför blir det så svårt att andas bara jag tänker på framtiden? Varför får bara tanken på att jag ska flytta och studera vidare mig att vilja slänga mig under täcket och gråta? Misstolka mig inte nu, jag längtar faktiskt lite. Jag blev så grymt glad när jag fick antagningsbeskedet, och jag tror att ett byte av stad skulle vara bra för mig. Att komma bort från allt dåligt som är associerat med här.

Jag har planerat allt, men när jag sätter mig ner och ser över planen, så märker jag något. Jag har glömt något.

När ska jag ha tid att vara kär och lycklig?

Glue sniffing cybersluts, with homicidal minds and handguns.

Kan du snälla ta bort dina händer från min hals. Jag känner hur de kryper upp, om och om igen. De kryper upp och tar ett stadigt tag om min hals, och klämmer åt hårt, hårt, hårt. Du är som monstret under min säng som tar tag i mina fotleder och drar in mig i mörkret under sängen. Du är insekterna som äter mig levande. Du förstår inte. Du låter bara dina händer krypa upp mot min hals. Du låter bara dina händer klämma åt hårt runt min hals. Jag kan be dig att sluta. Jag kan böna och be, försöka bända upp dina fingrar. Det hjälper för stunden, du lättar lite på greppet, du kanske släpper helt. Men snart är dina händer där igen.

Det är du som planterar den där musen i mitt bröst. Det är du som för in insekterna under min hud. Du lägger tyngderna på mina axlar. Du placerar trycket på min bröstkorg. Du planterar tankar om rent och orent, säkert och farligt i mitt huvud. Du viskar underbara hemskheter i mina öron. Du lägger dina händer om min hals och kramar åt. Du drar med dina vassa naglar hårt över mina överarmar och lår, för du vet att det är där det gör mest ont.

Du är mitt egna privata lilla ångestmonster.

Maybe I'm down on my knees.

Ibland önskar jag att jag bara kunde sluta andas. Jag vet att det inte skulle vara till någon nytta, det skulle inte hjälpa någon, det skulle inte ändra på något. Men ändå önskar jag att jag kunde sluta andas. Jag "glömmer" att andas in, hoppas att det ska räcka. Har någon svag förhoppning om att det där andetaget som jag missar kommer fylla dina lungor med luft, att det kommer blåsa nytt liv i dig. Men jag inser ju att det kommer aldrig hända, jag vet att det är omöjligt.

Grattis på 5-årsdagen.

Maybe you're going to be the one that saves me.

Jag mår så bra, snälla dra inte ner mig igen. Det är så otroligt skönt att vara på toppen igen, så snälla, låt mig vara kvar här.

And if you want to leave...

Det är inte det att jag inte vill prata med dig, det är det att jag inte vet vad jag ska säga till dig. Jag har inget att säga till dig. Och jag är inte arg på dig heller, tro mig, du hade märkt om jag var arg. Jag har bara inget att säga till dig.

Och det är väl ändå inte bara mitt ansvar att hålla den här relationen flytande?

One caress from you and I'm blessed.

Jag tror det handlar om att han är så överlägsen mig. Att han är över mig, starkare än vad jag är, både fysiskt och psykiskt. Att hela han utstrålar makt och styrka. Att han kan, med bara en blick, framkalla ren och skär ångest, eller ett så djupt lugn. Att han får mig att känna mig så liten och trygg. Att han har en sådan auktoritet. Att han är så mycket mer intelligent. Att han blandar in allt det där fina, in i allt det där nedvärderande. Att han får mig att känna mig så nöjd och hel. Att han får mig att kräla och be. Att han får meningen "Du har varit så duktig" att kännas som världens största belöning. Att han får mig att skina upp som en sol med den meningen. Att han får mig att lita så fullständigt på det han säger. Att allt han säger blir till sanning. Att jag litar på honom när han säger "Det är för ditt eget bästa". Att han får mig att känna mig så värdig, vad än det är han säger.

Men jag tror att det bästa är att jag kan verkligen, verkligen inte se ner på honom.

Take you to the dark side.

"Om det är njutning, kan det inte vara smärta. Om det är smärtsamt, hur kan det vara njutning?"

Kan du se mig ifrån himlen?

Jag tänker ofta på den där dagen. Jag undrar vilka tankar som for igenom ditt huvud innan du tillslut tryckte av. Tänkte du någonsin på mig och mina syskon? Tänkte du någonsin på dina syskon? Tänkte du någonsin på dina föräldrar? Tänkte du någonsin på de vänner du faktiskt hade? Tänkte du någonsin, för en endaste sekund, på oss som blev lämnade kvar? Tänkte du aldrig på oss som måste leva med ditt beslut varje dag?

Det känns fortfarande konstigt när jag tänker på det, overkligt på ett sätt. Jag tror fortfarande emellanåt att det här är världens största - och sämsta - skämt. Förutom när jag besöker graven. Det är som att allt slår mig då, det hela blir för verkligt. Jag kan inte gå fram till graven. Jag kan sitta kvar i bilen, jag kan vara på kyrkogården så länge jag inte ser graven, men så fort jag får syn på den där gravstenen... Då brister allt. Det blir för verkligt, det gör för ont. Jag vet att jag älskar de gångerna jag känner mig verklig, de gånger då allt inte känns så luddigt och overkligt. Jag vet att jag älskar de gångerna, men vid graven så tar jag hellre den där luddiga, overkliga känslan. För jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill inte att det där ska vara din gravsten. Jag vill inte att det ska stå ditt namn, ditt födelse- och dödsdatum på den där gravstenen. Jag vill att du ska vara här.

Det finns mycket jag ångrar när det gäller dig. Jag ångrar att jag var så jobbig, jag ångrar att vi grälade så mycket, jag ångrar att jag aldrig sa till dig hur mycket jag älskar dig. Det finns nog inget som jag inte skulle göra för att få ha dig här igen, träffa dig igen, berätta för dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag saknar dig. Berätta för dig att allt blir bättre, att folk älskar dig, att du inte är ensam, att jag behöver dig. Visst, ett barn ska begrava sin förälder, men inte en förälder som dött i förtid. Du skulle blivit gammal, helst 90 år och dött av ålder. Du skulle inte dött 40 år gammal med hjälp av ett vapen.

Jag saknar dig.

Det känns varmt och underbart.

"Det är väl klart att jag väntar på dig". Jag tror inte du förstår hur mycket den meningen värmer. Du fick mig att känna mig som om jag vore invirad i ett gigantiskt duntäcke, trots att du, bara sekunder tidigare, fått mig att känna den där iskalla handen runt mitt hjärta. Jag förstår varför alla mina vänner tjatar om att du vore bäst för mig, för du är så underbar. Du är så fin, du får mig att vilja kråma mig som en katt. Du får mig att le och skratta när allt jag vill göra är att ligga i sängen och gråta. Jag skulle inte ha något emot att det sista jag ser innan jag somnar är dig, eller att det första jag ser när jag vaknar är dig. Och vill du veta vad det bästa är?

Jag ser inte ner på dig.

One blow from caving in.

Allt är bara en fasad. Du vet, en fasad som säger "Du kan inte nå mig". Fast, på sätt och vis är det ju sant. Du kan inte nå mig. Du kan inte, du kan inte, du kan inte. Men det beror mest på att jag inte orkar. Jag kan bara ta skit så länge innan jag tillslut inte orkar mer. Men, vi vet ju att skiten är sann, eller hur? Skiten är alltför sann.

Nu: Väl beprövade metoder mot ångest.

You know it's not a secret.

Jag är tacksam över att jag har det skyddsnätet som jag har. Jag vet att om allt blir för jobbigt här i Luleå, så kan jag alltid åka hem till mamma. Eller om det är saker som jag inte kan prata med mamma om, kan jag alltid åka hem till Malin. Eller ringa Malin. Jag vet att jag har ett antal vänner som jag kan ringa, vissa mitt i natten, om det blir för jobbigt. Jag vet att jag har vänner vars soffor jag alltid kan sova på om det är akut.

Jag är tacksam över att jag har vänner som säger: "Jag trodde att du aldrig mer skulle åka dit?", när de får veta var jag har spenderat natten. Jag är tacksam över att jag har vänner som säger: "Nej, åk inte dit, du kommer bara må dåligt efteråt". Jag är tacksam över att jag har vänner som jag kan ringa om jag får för mig att spendera natten någonstans där jag inte ska vara. Jag är också tacksam över att jag har vänner som ställer den jobbiga, men ändå viktiga, frågan: "Men om du mår så dåligt av det, varför gör du det då?".

Jag är så otroligt tacksam. Och jag älskar er.

Små saker jag gör som påminner om dig.

Jag har en vana som jag gör när jag diskar. När allt är diskat, bänken är avtorkad, allt är klart, så låter jag lampan över diskbänken fortsätta vara tänd. Sen står jag där och tittar, nästan så att jag beundrar det hela. Och sen kommer alltid tanken "Det ser ut som en tavla". Och på sätt och vis känns det ganska tryggt att tänka så, det känns nästan som om du ändå är med mig då, att det var du som sa det. Man kan säga att det tar mig tillbaka till en tid då allt var så mycket bättre, när du fortfarande fanns. Det är som om jag är där igen, i den lägenheten. All disk är diskad där, lampan över diskbänken där är fortfarande tänd, och du sitter vid köksbordet och säger: "Det ser ut som en tavla".

Det som gör mig lite ledsen är att jag kan inte höra din röst säga det längre. Det är min röst nu.

Men ska jag älska, då ska det finnas tid att älska fritt.

Jag vill känna kärleken. Ni vet, den där "åh-vad-det-bubblar-inom-mig-och-solen-skiner-och-fåglarna-kvittrar"-kärleken. Den där fina kärleken, fjärilar i magen-kärleken. Den känslan som skulle passa så bra ihop med Tori Amos's "Bouncing Off Clouds". Den där underbara kärleken, då man är så otroligt lycklig. Ingenting är omöjligt, och fredagskvällarna spenderas mysande under en filt i soffan med vin, tända ljus, kanske någon bra film. Eller en dålig film, för den delen. Ryggmassage, komma hem och se att middagen redan är lagad, småkivas lite på ett sådär gulligt sätt och få grädde på näsan. Någon som smeker mig över min kind och gör allt möjligt för att försöka få mig att börja skratta när jag är ledsen.

Men skulle jag verkligen vara lycklig då? Jag vill ha det gulliga, absolut, ingen tvekan om saken. Men de som känner mig nog väl vet att, det skulle inte räcka. Och jag inser det själv, det skulle inte räcka. Enligt mig visas hur mycket man älskar den andra genom svartsjuka, inte den där sjukliga svartsjukan, men svartsjuka i lagom mängd. Att bli slängd i väggen, att gräla, att skrika på varandra, kalla varandra för idioter. Att få höra att den andre äger en. Att vara någons ägodel. Att säga saker som man egentligen inte menar, och sedan kräla tillbaka och be om förlåtelse. Och att få höra "Jag förlåter dig" känns som om man har fått syndernas förlåtelse.

Det här känns inte sunt.

Baby, I'm not scared

Du vet, det är ett tvångsmässigt beteende. Inget jag vill göra, men jag gör det ändå. Jag ska lära mig att bli bättre på att säga nej.

Men nu drar jag till München i några dagar. Tschüß!

Jag tänker för mycket under natten, men natten är min.

Jag behöver en E. Edward Grey.

I lied: I want him to save me.

Jag förstår inte. Det börjar närma sig sommar. Dagarna blir längre och längre, det är ljusare ute. Det kommer vara soligt ute, och solen är varm och du kommer inte behöva frysa. Dina leder kommer inte göra ont. Och när det regnar, du vet hur mycket du älskar när det regnar. Då kommer du kunna ligga där i sängen och lyssna på smattret. Du kommer kunna öppna balkongdörren och hela lägenheten kommer lukta regn. Och när du sitter uppe hela nätterna, bara för att få se soluppgången, så kommer du att känna dig så lugn när solen äntligen går upp. När du sedan går ut på morgonen, är det inte då du känner dig som mest levande, med morgonsolen som värmer dig och kall morgonluft som fyller dina lungor? Men är inte det ögonblicket något som du så hemskt gärna vill dela med någon som du älskar? För är det inte så att du - trots att du känner dig så lugn, så levande, så på riktigt - känner dig så otroligt ensam? Men du älskar ändå det där ögonblicket, du älskar det för lugnet. Lugnet, den där friden som infinner sig så fort solens strålar börjar leta sig fram igen. Och älskar inte du att höra fågelsången om morgnarna?


Och du har en familj som älskar dig. Du har en mamma som du inte skulle byta mot någon annan mamma i hela världen. Du har vänner som älskar dig, ta bara Malin som ett exempel. Skulle hon stå ut med att höra ditt tjat om att karlar är ena svin som svamlar om kärleksglöd medan månen är kall och död om hon inte älskar dig? Ditt tjat om att du inte förstår, och åh, måste han vara så snäll, för det gör det så jobbigt? Att höra hur borta du är till och från? Skulle hon stå ut med allt det där och mycket till om hon inte älskar dig?

Och du är jättebra, på så mycket. Och folk påstår att du är så lätt att tycka om, bara du släpper in dem och låter dem tycka om dig. Och du ser tydligen bättre ut än vad du tror, du som är helt övertygad om att du är fulaste tjejen i stan. Du har hela livet framför dig.

Snälla, snälla älskade Sofi, varför vill du då bara få lägga dig i sängen och inte behöva vakna nästa morgon? Det finns så mycket som du älskar, och så många som älskar dig, varför vill du då bara dö? 

Hur ska du våga chansa, du som aldrig haft nå'n tur?

Det är vackert väder idag. Jag har världens bästa familj som älskar mig. Jag har vänner som älskar mig. Tydligen är jag inte så ful som jag själv tycker att jag är. Jag är bra på saker. Jag kan allt, bara jag vill.

Varför vill jag då bara dö? Gå och lägga mig och inte behöva vakna nästa morgon?

'Cause I know I'm a mess he don't want to clean up.

Träsket är inte ett ställe som jag vill till igen. ÄS-träsket vill jag inte återvända till. Det är kallt där, det är kallt och det gör ont. Och man orkar inget för man är så hungrig. Det gör så ont, för man är så hungrig. Men hunger betyder att man är duktig, hunger innebär att man fortfarande har den där kontrollen. Kontrollen är viktig, åh så viktig. Men man fryser så mycket, hungerkänslorna flyttas från magen upp till hjärtat. Men lyckan, lyckan när det går ner, ner, ner. Och skräcken när det går upp, upp, upp. Alla dessa regler. Mentala regler som inte får brytas. Ångesten när reglerna bryts. Säker mat. Dålig mat. Tvångsmässigt tittande i speglar. Tankarna. Äcklet.

Och den där lilla önskan om att få vara vacker, om så bara för en liten stund.

Eleanor McEvoy - "Sophie"

Fin cover av låten då jag verkar vara oförmögen att hitta originalet.


Sophie cannot finish her dinner
Says she’s eaten enough
Sophie’s tryin’ to make herself thinner
Says she’s eatin’ too much
And her brother says, "you’re joking,"
And her mother’s heart is broken
Sophie has a hard time copin’
And, besides, Sophie’s hopin’

She can be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin’ in an ordinary world
Just to fit in, in the ordinary world
Just to fit in like an ordinary girl.

Sophie’s losin’ weight by the minute
How did things get this bad?
Sophie’s family don’t understand it
Gave her all that they had
And her sister won’t stop cryin’
’cause her father says she’s dyin’
Sophie says she’s really tryin’
Problem is, Sophie’s lying.

She can be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin’ in an ordinary world
Just to fit in, to the ordinary world
Just to fit in like an ordinary girl.

How did she get this way?
How did she get this way?
Through tryin’ to hide it.
What does it take to say,
What does it take to say
She’s dying, Sophie’s dying

To be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin’ in an ordinary world
Just to fit in, to the ordinary world
Just to fit in
And be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin´ in an ordinary world
Just to fit in to the ordinary world
Just to fit in like an ordinary girl.

Mr. Self Destruct

Så jag antar att du vet om det nu? Då vill jag att du ska veta att ingen har betytt något, förutom du. Men du vet inte om det, för jag ljuger så fort jag blir konfronterad. Det är inget som jag menar att göra, men när det gäller sånt här så ljuger jag. Ett "Ja" blir till ett "Nej", inga stora saker. Eller, du kanske vet, vad vet jag. Du kanske anar. Du kanske såg hur mitt hjärta höll på att spränga sig ut ur min bröstkorg. Men jag tänker inte, jag orkar inte. Du vill inte.

Men snälla, om du inte vill, bete dig inte på det där sättet. Du gör mig nog förvirrad som det är.

To be honest, I really don't care...

"Jag är inte bra, jag är inte okej". Jag vill ha bra dagar oftare. Dagar då jag bara finns till, utan att det ska vara problem med det. Dagar då jag inte har maskar som krälar omkring i mig, möss som springer i min bröstkorg. Dagar då jag inte går omkring i min lägenhet i ett desperat försök att hitta ett säkert ställe, någon plats som inte andas ångest. Jag tror att utrymmet under min säng är säkert, och jag skulle ligga där om det inte vore för att jag är en aning klaustrofobisk. Varför kan inte jag få ha dagar då jag inte stryker omkring som en strykrädd hund? Dagar då den där raka ryggen och självförtroendet inte är på låtsas? Dagar då jag inte har den bistra minen så ingen ska komma fram till mig när jag är själv.

Dagar då jag inte längtar mig bort så fort jag sätter foten innanför dörren. Dagar då jag inte är rädd för att monstret ska komma och ta mig i sömnen igen. Men vadå "igen"? Är inte monstret alltid där och drar mig i håret, nyper mig, viskar saker i mitt öra?

När ska jag ha tid att leva?

Veronica Maggio - "Snälla bli min"

Den stämmer så bra in, hela låten.



Jag kan inte prata med dig när du tittar bort.
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå.
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå.
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig.
Det var han som ville kyssa mig.

Snälla bli min igen.
Nej, låt det va' som i en film
Snälla bli min igen.
Låt mig va' kvar.
Ja, låt det va'.

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort.
Ingenting jag säger spelar längre någon roll.
Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt.
Får jag ens ha kvar dig som min vän?
Knyter mina skor och går tillbaka in igen.
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem.
Letar efter nått att säga som kan ändra allt,
nått mer än det är redan sagt.

Snälla bli min igen.
Nej, låt det va' som i en film.
Snälla bli min igen.
Låt mig va' kvar.
Ja, låt det va'.

A torn boy alone in need of fix, and the pinch that cures the itch.

Jag behöver dig intravenöst, och därför behöver jag vara själv. Det sista jag behöver just nu är att ha dig grävande i mitt huvud, bland mina åsikter, minnen, problem, känslor. Att ha dig under mitt skinn är inget jag behöver just nu, att ha ett förhållande - hurdant förhållande det än må vara - är inget jag behöver just nu. Det jag behöver just nu är att lära mig att jag duger, att jag duger utan att ge bort mitt hjärta till någon som kommer trampa på det, att jag duger och inte är mindre värd för att jag är ensam, att jag duger utan någon mellan mina lår. Det jag behöver just nu är att jobba på förhållandet med mig själv. Det jag behöver är det mamma sa att jag behöver, jag behöver vara själv. Ett tag åtminstone. För det är så mycket nu, så mycket med skolan, så mycket som ska göras innan studenten, så mycket som ska göras med lägenheten, så mycket stress.

Varför vet alltid mamma bäst?

Écoutez-moi

Hur ska du kunna ta hand om ett barn, du som knappt verkar vara kapabel till att ta hand om dig själv?

Och du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.

Jag önskar att jag vore kär i dig. Du är en sådan som jag borde bli kär i, du är min stil och du är så snäll. Hur ledsen jag än är så lyckas du alltid på något sätt locka fram ett leende, ett skratt. Jag förstår inte hur du gör. Och din röst, åh, din röst. Jag älskar hur din röst går upp när du blir exalterad över något, hur du berättar saker, när du retas. Hur du får mig att smälta en aning inombords när du ger mig tillåtelse till saker. Hur du säger de där sakerna som du vet att jag gillar att höra. Hur du går med på mina idéer som jag tror ska få mig att må bättre.

Varför är jag inte kär i dig?

I create this feeling

Du är så fin. Så fin att det gör ont i mig när jag ser på dig. Och därför tänker jag inte bli kär i dig. Nu är det dags för regler.

Det är såhär man mår när man hemligheter har.

Vad gör henne så mycket bättre? Vad har hon som inte jag har? Är hon längre? Kortare? Har hon större bröst? Kanske mindre till och med? Är hennes hår allt annat än mitt blonda? Har hon finare ögon? Är hennes ansikte mer symmetriskt? Har hon snällare ögon? Kanske elakare ögon? Är hennes tänder rakare? Eller ser hon kanske ut som ett spel plockepinn i käften? Är hon snällare än vad jag är? Mer omtänksam? Elakare? Mer bitter? Är hon bättre i sängen? Är hon sämre? Är hon mer instabil än vad jag är? Är vi lika? Har hon finare händer? Har hon mer fräknar? Har hon inga fräknar alls?

Och hennes läppar då? Är de större än mina? Mindre? Är hennes hud mjukare än vad min är? Strävare? Kan hon gråta inför dig? Eller är hon som jag och flyr innan gråten kommer? Eller hon kanske aldrig gråter? Slappnar hon av fortare än vad jag gör? Är hon alltid avslappnad? Slappnar hon aldrig av?

Varför hon och inte jag?

Rumour has it

Jag kan ha dragit till Paris utan att säga något innan. Men sånt får jag faktiskt göra.

She's ready to confess, all the things that I never thought that she could feel

Så... Lustigt. Så konstigt. Så otroligt. Så... Skrämmande. Efter några timmars läsande, tittande, några timmars påminnelse om hur allt var en gång i tiden, så vill jag ha dig här. När jag känner hur ångesten kommer krypande vill jag ha dig här. Du är den jag först tänker på, du är den jag vill ha här i första hand. Du är den jag vill känna på först när overklighetskänslorna kommer och jag blundar. Det är din puls jag vill känna under mina fingrar när jag försöker lugna ner mig. Det är din hand jag vill hålla när allt blir sådär jobbigt och jag inte kan sova. Jag vill ligga med huvudet mot ditt bröst och känna, lyssna på ditt hjärtas slag. Det är dig jag vill ha.

Men jag blir så trött. Jag blir trött på allt velande, jag blir trött på att inte veta något. På att gissa, på att försöka klura. På att inte våga säga något. Jag blir så trött. Jag är så otroligt trött. Nu får allt vara på dina villkor, för jag orkar inte.

Change the voices in your head

Jag älskar lukten av morgon. Att öppna balkongdörren och bara stå där, känna morgonkylan, solljuset, höra fåglarna kvittra. Att bara andas. Blunda och andas. Glömma allt det där andra.

Om jag bara fick göra en sak resten av mitt liv, skulle det nog vara det här. Jag är nog aldrig så lugn som på morgonen, när jag får stå där och bara blunda och andas. Vara lugn och glömma.

Men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.

Jag gör det här för att skada mig själv, för kom igen, vi vet båda att det är det här jag är värd. Att det är allt jag är. Använd mig och släng bort mig sedan. Jag överväger honom igen, han, han, han. Han vars händer jag inte vill ha på min kropp igen. Han som jag inte vill vakna upp bredvid igen. Bara för att bevisa för mig själv vad jag är, vad jag är värd. Jag vill spy över mig själv och mitt beteende.

Snälla söta rara Sofi, var tog dina murar vägen? Du vet, de där murarna som du så omsorgsfullt byggde upp för att det här inte skulle hända? Vad hände med de murarna? Varför lagade du inte sprickorna? Varför lät du honom riva dem helt och hållet?
Sofi, vad sägs om att bygga upp nya murar? Nya murar, som du lagar så fort någon ens börjar tänka på att försöka riva dem. Fantastiska murar, oförstörbara murar. Nya murar.

Noone runs faster than you can

Du är så fin och jag är så ful. Du är så snäll och jag är så elak. Dig vill jag inte vara elak mot. För dig vill jag inte vara ful. Men vad spelar det för roll vad jag vill?

Why don't we run away?

Jag bryr mig om dig, antagligen mer än vad jag egentligen borde. Antagligen mer än vad som är bra, för någon av oss. Men jag bryr mig, så mycket. Jag tycker inte om när du sitter uppe hela nätterna, jag vill istället bädda ner dig i en säng och sitta bredvid tills du somnat. Jag gillar inte när du får ångest, för det gör ont. Det gör ont för jag vet hur det är, det gör ont för att jag inte kan göra något, det gör ont för att allt jag vill göra är att bädda ner dig i en säng och lägga mig bredvid dig, och bara hålla om dig. Åh, jag vet, jag är alltid så dryg, dissig och elak. Men det är för att jag är rädd. Du vet det, du vet att jag är rädd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det nu. Jag bryr mig, trots att jag måste vara sämst i hela världshistorien på att visa det. Men jag är rädd.

Jag är rädd för att det har alltid slutat på ett sätt för mig. De kommer där och lindar in mig i fina ord "Vad du är fin", "Jag gillar dig", "Jag bryr mig om dig". De lyckas för att jag låter dem, för att jag vill så gärna tro på dem. Jag vill så gärna tro att någon kan gilla mig, att jag är fin, att jag är nog mycket värd för att någon ska bry sig om mig. Jag vill så gärna tro det. Och därför blir det så enkelt för dem. Jag vill så gärna tro, jag slukar varenda komplimang jag kan komma över. Samtidigt så gör varenda komplimang ont. För jag vet hur det brukar sluta, jag minns det alltför väl. Men, jag behöver det. Du vet, I am craving this disaster.

Release me from my dirty cage

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig, att min likgiltighet sträcker sig ända fram till området "Dig". Men jag bryr mig, för mycket, och det är inte bra. Det är inte bra alls. Det är dåligt. Det är dåligt för mig. För dig är det antagligen bra, jag lyder ju minsta vink. Men det är inte det värsta, det värsta är att jag blir svartsjuk. Så otroligt svartsjuk. Vad har hon som inte jag har? Varför är hon så mycket bättre? Det är som om Alanis Morissette's "You Oughta Know" går på repris i mitt huvud, för ärligt talat: "Is she perverted like me? Would she go down on you in a theatre?". Vad har hon som gör henne så underbar?

Varför vänder jag bara inte i dörren?

So I wanted to say this, 'cause I wouldn't know where to begin

Jag är så otroligt tacksam över att ha dig, mamma, Så otroligt tacksam, för allt. Allt du har gjort för mig. För att du har stått ut med mig när ingen annan skulle ha gjort det. För att du stod ut med mig när jag var som värst. Jag har varit så arg på dig, tyckt du har varit så dum, men vem har inte tyckt det om sin mamma? Jag förstår nu att du var bara orolig för mig. Jag förstår det, jag var inte enkel. Det jag inte förstår är hur du klarade av att stå och tvätta mina sår den där gången för flera år sedan. Jag förstår inte det. Så ont det måste ha gjort i dig att se ditt eget barn göra något sådant mot sig själv.

Jag är ledsen över hur jobbig jag måste ha varit mot dig. Jag var inte direkt det enklaste barnet att handskas med. Jag kan förstå varför du sa att jag var den av dina barn som du var mest orolig över efter pappas självmord. Men jag är tacksam över att vi har en betydligt bättre relation nu än vad vi hade då. Du är den bästa mamman som någon någonsin skulle kunna önska. Och jag är så otroligt tacksam över att ha dig som mamma.

Jag känner mig tacksam över att du sa att du kan köra ner mina grejer när jag flyttar till hösten. Jag skulle aldrig ha fått för mig att fråga dig, men du sa det som om det vore något självklart. Klart du ska hjälpa mig köra ner mina grejer. Jag är tacksam över att jag vet att jag kan vända mig till dig när det är något. Det tyckte jag inte att jag kunde innan, men nu vet jag att jag kan det. Det kändes så skönt att kunna prata med dig om hur det var mellan mig och Björn, så skönt att kunna prata med dig om vad som stör mig. Det känns skönt att veta att du bara är ett telefonsamtal bort om det skulle vara något.

Därför är det lite skrämmande att flytta ännu längre ifrån dig. Jag vet att du nu bara är ett telefonsamtal bort, och att du kan vara här inom en timme. Men om allt går som jag vill, om jag flyttar 90 mil härifrån, så kommer du vara mycket längre bort. 12 timmar med tåg, cirka 1.5 timme med flyg. Och det är läskigt. Ännu skrämmande är det om jag verkligen pluggar i Tyskland sedan. Då kommer jag vara ännu längre bort, jag kommer vara i ett annat land.
Du fick mig nästan att gråta när du sa vad du skulle göra om något hände, när och om jag pluggar i Tyskland. När du sa att om jag träffar någon tysk kille som jag sedan flyttar ihop med, och om han gör mig illa på något sätt, så ska jag packa allt jag får plats med i två resväskor, ringa dig, och om jag inte har råd med biljetten hem så fixar du det åt mig. Jag började nästan gråta. För du är så fin, mamma. Och det känns så skönt att veta att du skulle göra något sådant för mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det hela, jag visste i och för sig inte hur jag skulle börja det här heller. Men det jag ville säga var nog hur tacksam jag är över att ha dig som mamma. Det jag ville säga var nog, trots att vi aldrig säger det till varandra, att jag älskar dig mamma. Du är den bästa mamman jag kan tänka mig, jag skulle aldrig vilja byta ut dig mot någon annan mamma. Jag älskar dig, mamma.

Om vi lindar så hårt vi kan så gör det mindre ont, om vi lindar så hårt vi kan så försvinner det.

"Det känns tryggt, det känns säkert". Det känns så fel att säga så, om något som inte är det minsta tryggt och säkert. Och jag förstår inte varför jag gör det. Eller, på sätt och vis vet jag varför. Jag vet varför alltför väl. Det är känslan efteråt, de där få sekunderna efteråt då lugnet infinner sig. De där få sekunderna är det som får mig att gå tillbaka, om och om igen. De få sekunderna då man kan sitta där och se på blodet, och känna ett så stort lugn. Trots att jag vet om skammen som kommer efteråt. Trots att jag vet om dagarna, veckorna, som går åt att gömma det för alla, även mig själv. För jag skäms. Jag skäms och är övertygad om att bara jag lindar om det så hårt jag kan, så kan jag låtsas om att det aldrig har hänt. Om jag gömmer allt med plåster, tejp, bandage, så har det aldrig hänt. Det finns inte. Det existerar inte. Men det finns. Det existerar. Det känns. Och jag sitter och funderar om du kan se mig. Om du är stolt. Om du förstår. Du borde förstå, för du var ungefär likadan.

Jag minns när vi satt i bilen den där sommaren, och du, helt plötsligt, frågade mig med en allvarlig röst när jag brukade skära mig. Jag vågade inte berätta sanningen, ljög ihop något om att det var när jag kände mig stressad, när jag behövde lugna ner mig. Och visserligen så var det inte så långt ifrån sanningen. Men sanningen är mer att jag gör det när det gör för ont, när jag knappt kan andas för att det gör så ont, när den där musen springer omkring i min bröstkorg, när jag känner hur luftstrupen snörs åt. När jag är så ledsen att jag inte vet vad jag ska göra för att lugna ner mig. När jag behöver känna mig verklig.
Jag känner en sådan enorm skuld när jag tänker på det där minnet. För jag borde ha förstått. Du frågade mig inte för att du ville skälla ut mig. Du frågade för att du själv inte mådde bra. Men jag var rädd för att du skulle skälla ut mig. Du skällde alltid ut mig. Nu vet jag att det var för att du var rädd, du var orolig, men då visste jag inte.

"Du är mer lik din far än vad du tror". Jag förstod aldrig den meningen när jag var yngre. Jag förstod inte. Nu förstår jag. För två månader sedan, först då förstod jag. Först när jag låg där i ett alltför varmt bad, med ett rakblad i högsta hugg och ett blödande ben, och övervägde att ringa mamma så hon skulle komma och köra mig till psyket. Först då förstod jag. Och det kändes. Förlåt pappa, men jag vill inte vara som du var. Inte när det kommer till det. Den dagen jag blir förälder vill jag vara som en blandning mellan dig och mamma. Jag vill älska mina barn så mycket som du älskade mig och mina syskon. Du var den bästa pappa någon skulle kunna önska sig, trots att du blev så arg ibland. Jag hittade den lilla berättelsen som du skrev när jag var liten, och jag grät när jag läste den. Jag grät, jag drog med fingrarna över bokstäverna, meningarna. Din handstil var och är fortfarande den bästa handstilen jag någonsin har sett. Du var den bästa pappan någon skulle kunna önska sig.

Jag vill samla ihop alla fina minnen jag har med dig i en låda. Stänga varsamt in dem i en fin låda, låsa in dem och gömma nyckeln på ett säkert ställe. Stänga in din lukt, din röst, allt fint som har med dig att göra. Ta fram alla fina minnen om kvällarna och se varsamt på dem. Kanske le lite åt de allra finaste. Och sen låsa in dem igen, gömma nyckeln på nytt, så ingen kan ta dem ifrån mig. Så jag inte kan glömma. För det är det som är det värsta. Jag glömmer. Jag kommer knappt ihåg hur din röst låter, jag kan minnas hur du brukade säga vissa saker, men jag kan inte komma på nya meningar med din röst. Jag kommer knappt ihåg hur du luktade, det är först när jag går förbi någon som luktar ungefär som du gjorde som det slår mig. Men jag kan inte plocka fram lukten själv. Ibland glömmer jag bort hur du såg ut. Och det gör ont. Det gör så otroligt jävla ont. Jag glömmer bort hur dina kramar kändes. Det är så mycket med dig som jag glömmer bort.

Det är kanske därför allt som handlar om dig blir heligt. Allt som jag kan koppla ihop med dig blir heligt. Jag kan inte slänga något som har varit ditt eller som du har haft något att göra med. Jag fyller 19 i år och sover fortfarande med nallebjörnen som jag fick av dig som liten. Jag vill så gärna men kan inte ta bort det efternamnet som är ditt, för jag får för mig att folk skulle tro att jag inte älskar dig längre.

Jag tar studenten till sommaren, och jag vill inte ha några pengar. Jag vill inte ha några presenter. Jag vill inte ha någon resa. Det jag däremot vill ha är min pappa tillbaka. Jag vill att du också ska stå där. Jag vill visa dig hur duktig jag har varit, som ett litet barn. Jag vill att du ska stå där och vara stolt, över mig. Jag vill att du ska vara stolt över mig. Jag vill att du ska vara där. Men det går ju inte, eller hur?

Baby, I can't think.

Du är en sådan person som jag skulle kunna bli kär i åh så lätt, bara du ville det. Du är så fin.

If I go crazy

Jag hatar att jag glömmer bort hur hans röst lät. Jag hatar att jag glömmer bort hur han såg ut. Vad var det han brukade säga? Vad var det han brukade göra? Det här gör mig så arg. Så arg och ledsen. Så... Uppgiven.

Chained to a world that keeps turning

Inget känns verkligt, för att sedan kännas alltför verkligt. Först vill jag att det ska göra ont, att det ska kännas att jag lever, sedan vill jag att det ska sluta göra ont, smärtan är för verklig. När är det allt kommer ordna sig, egentligen?

Nobody knows what you do to me

Jag finner det intressant hur jag, som egentligen inte kan ta att män beter sig argt mot mig, skäller på mig och allt sådant, inte bryr mig när det är du som gör det. Ja, visst får jag fortfarande känslan av en iskall järnhand som håller hårt i mitt hjärta, det får jag. Men det är inte lika illa. Den finns där, men inte lika märkbar. Den enda känslan jag får är att jag blir rädd för att du ska lämna mig. Jag blir rädd för att du ska göra som de andra och försvinna. Jag blir rädd för att du en dag inte ska finnas där. Jag är rädd för att du en dag inte ska finnas där.

Känslan av att få höra att jag visst är älskad finns visserligen också kvar, men jag kommer inte krälande och ber om att få höra det. Jag sitter inte där med gråten i halsen och viskar "Snälla, säg att du älskar mig". För jag kan ta det när det är du.

Count your blessings

Ibland hatar jag dig. För du behöver aldrig känna det där äckliga, klibbiga, gnagande. Allt det där man ska känna när någon slängt in en i ett rum fullt med masugnar, knutit ett band hårt runt din luftstrupe, vänt ut och in på din magsäck och håller ditt hjärta i ett kallt järngrepp.
För du har aldrig känt den där musen springa omkring i din bröstkorg, gnagandes på diverse organ, främst hjärtat. För att du aldrig är där när jag behöver dig som mest, du håller aldrig fast mig när allt kommer på en gång. Och du verkar inte för ditt liv kunna förstå hur ont det gör, hur många gånger jag än förklarar.

Ibland hatar jag dig. Men jag tror att mest hatar jag mig själv.

That beat.

Jag är långt ifrån perfekt, och jag hoppas du har insett det. Jag tänker inte låtsas att jag är perfekt, inte inför dig. Dig bryr jag mig för mycket om, dig vill jag inte ljuga för. Jag bryr mig - för mycket. Om dig. Och därför är jag rädd. För dig, för mig, för hela den här situationen. Jag är rädd.

Keep it together

"Each cut, each scar, each burn, a different mood or time. I told him what the first one was, told him where the second one came from. I remembered them all. And for the first time in my life I felt beautiful. Finally part of the earth. I touched the soil and he loved me back."
- Lee, The Secretary

London

London imorgon, jag längtar. Det ska bli så skönt. Landar hemma i Luleå igen kring kl. 19.50 den 5:e mars. Så ni inte tror att jag har dött, liksom.

Jag har för övrigt packat löjligt mycket smink, sweet.

So why do I try? I know I’m going to fall down

Är det det här livet går ut på? Ångest, overklighetskänslor och känslan av att vilja krypa ur sitt eget skinn? Stress och känslan av att aldrig duga till? Är det såhär det ska vara? Om svaret är ja vet jag inte om jag vill vara med längre.

It's a lot like life

Ibland glömmer jag bort att jag finns på riktigt. Så dumt.

I maskopi med mina masker

I maskopi med mina masker

"Se mig! Se mig!
Skriker det inom mig
Men vem kan se igenom alla mina masker
Vem döljer sig därunder
vem är hon bakom masken?

Jag är i maskopi med mina masker
om den ena faller
tar en annan genast vid
och jag undrar, var finns jag?

Hör mig! Hör mig!
Skriker det inom mig
Men vem kan höra när jag aldrig talar
det är så mycket jag vill säga
som aldrig blir sagt

Älska mig! Älska mig!
skriker det inom mig
Vem kan älska någon som hatar sig själv
Jag når inte kärleken
och kärleken når inte mig"
- Ingrid Janbell

Jag tror jag är kär, den beskriver allt så bra. Åh, varför kunde inte jag hittat den för flera år sedan?

And I give in

"Vet du hur mycket jag älskar dig?"
"Mer än något annat i hela vida världen?" Jag tittar upp mot honom, mitt behov är så hjärtskärande grundläggande.
Han nickar. "Ja, mer än något annat i hela vida världen."

Det är nog det jag vill ha. Jag vill ha någon som älskar mig, lilla jag, mer än något annat i hela vida världen. Det är nog det som jag söker efter, någon som älskar mig för den jag är. Någon som älskar mig trots alla mina fel och brister, som inte försöker ändra mig och få mig till den där idealkvinnan. Någon som vill ha mig, mig och ingen annan. Någon som älskar mig mer än något annat i hela vida världen.

Just don't let me disappear

Du är det sista jag vill se innan jag somnar, och det första jag vill se när jag vaknar.

För dig har jag låtsats, och dolt mina tårar.

Jag är så simpel. Kom och säg att du bryr dig, att du vill laga mig, att jag är fin, och jag faller pladask för dig. Det slår aldrig fel, jag är så simpel, så lätt. Säg de där magiska orden "Jag bryr mig om dig", och jag kan låta dig vara en hur jävla stor idiot som helst, för jag kommer kräla tillbaka. Jag krälar tillbaka, för jag är så rädd för att vara ensam, jag är så rädd för att det inte finns någon annan som tycker om mig, ingen annan som bryr sig om mig. Så jag krälar tillbaka. Jag tar skiten. För tänk om du är den enda som bryr sig om mig?

Shout it from the roof tops

Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv, mig själv, något. Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill stanna, eller vad jag vill göra. För samtidigt som jag vill så mycket, vill jag ingenting.
"Sind wir denn die Dummen, die bleiben?"