Snälla, släpp mig inte.

Jag ligger i Ts säng. Hans stora täcke över mig, T bakom mig. Hans armar runt mig. Jag känner mig liten, och till en viss del även trygg. Det känns så ovant att känna sig trygg, jag gillar känslan. Men jag känner mig även som om något fattas. Något fattas inom mig. Jag känner mig som en dörr som desperat hänger i ett enda gångjärn. Det känns som om jag sitter i en sjunkande båt - hur snabbt jag än öser vatten ur båten kan jag inte hålla den flytande. Jag kan inte täppa igen hålet medan jag öser vattnet. Jag känner mig som ett fallfärdigt gammalt hus, med trasiga fönster, ett tak som rasat in. Sprickor i fasaden. Jag kan inte längre dölja sprickorna i min fasad. Jag känner mig till en viss del trygg, men något fattas. Jag känner mig inte hel på långa vägar.
"Jag känner mig lite trasig."
T drar mig närmre honom, håller hårdare om mig. "Jag håller ihop dina bitar." Jag känner hans hjärtslag mot min ryggrad. Jag vill gråta, men det finns inga tårar att fälla för tillfället. En puss på mitt hår. "Det är okej." En liten stunds tystnad. "Du är okej." Han håller mig hårt.

Snälla, släpp mig inte.

Jag släpper dig nu.

Släpp det. Är det strul redan nu kommer det vara strul även sen. Det är inte värt det. Släpp det, Sofi.

Mamma säger åt mig att släppa. Jag vill säga åt henne att hon inte förstår, jag kan inte släppa. Aldrig att jag kommer kunna släppa. Nej, nej, nej. Det går inte att släppa. Då kommer jag vara ensam. Ensam, ensam, ensam. Jag vill säga till mamma att hon inte förstår, jag kan inte vara ensam. Jag kan inte, jag vill inte. För då är jag ensam. Ensam. Då kommer jag ha ännu ett tomrum att fylla. Jag vill säga att mamma inte förstår.

Men jag släpper det. Jag låter det glida ur mina händer, genom mina fingrar. Och jag tänker inte panikartat gripa efter det igen. Mitt hjärta har tagit för många smällar de senaste åren, min kropp slutade vid ett tillfälle vara min. M frågar hur det går, om det fortfarande är infekterat. Och jag berättar om ordet som inte får användas, som ändå användes. Hur arg jag är för det, hur jag föll tio våningar. På grund av ett ord, som för min del är så otroligt mer laddat än det är för denne där. Ett fjuttigt ord. Så jag släpper det. Jag låter det glida ur mina händer, genom mina fingrar. Jag försöker andas en annan luft nu, knarka en annan känsla. Jag vågar försöka le åt fina meddelanden, jag ler åt sms som avslutas med ordet "puss". Jag berättar för M vad jag ska göra på torsdag, vad jag ska göra imorgon. Jag berättar för F vad jag ska göra på torsdag, vad jag ska göra imorgon. Jag berättar för mamma vad jag ska göra på torsdag, vad jag ska göra imorgon. M ler stort, ger ifrån sig ett lyckoljud. Vad är det för en människa? Tell me more, tell me more. F ler stort, vad är det för en typ? Mamma ler, det hörs över telefonen. Hon vill veta mer, men påminner mig om att följa hennes lista. Vi skrattar, mamma vill veta mer. Även om det kanske inte blir något mer, mamma vill veta mer.

Mamma säger: Vad bra att du släpper det.

Alla dina vassa bitar.

Vi pratar om att spela roller. Alla spelar vi våra roller, vissa bättre än andra. Jag vill gärna tro att i varje roll vi spelar finns det ett visst mått av sanning. I varje roll vi spelar finns det en gnutta, en spillra av oss själva som får en möjlighet att komma fram. En möjlighet att skina, även om det skenet dränker andra personers sken. Spillran ser sin chans att skina, och tar den.

Jag vill gärna spela på mitt koncept, min roll. Om jag får, låt mig nu spela på mitt koncept, min roll. Låt min spillra få skina. De som känner mig nog väl vet nog detta. Mitt koncept, min roll, är romantiskt. Det talas om regn, dimma och soluppgångar. Kalla höstmorgnar, regniga nätter med regnsmatter mot plåttak. Kalla februarimorgnar, när snön ligger vit på marken och man smyger runt i pyjamas och tofflor, en stor mugg te mellan frusna händer. Det är ångestromantik. Det är sorg, men främst ångestromantik. Och visst, det är en spillra av mig. Det är en sanning av mig. Men de som känner mig vet att jag kväver den spillran, den får inte finnas. Den kämpar vackert, min romantiska spillra. Och jag vill nu låta den skina. Så låt mig nu berätta vad jag önskar mig, i en perfekt romantisk värld. Innan jag återgår till att vara en människa, med mänskliga fel och brister, här på buss 807 mot Brandbergens centrum.

Jag önskar mig en hand i min, medan vi ligger på gräset och ser upp mot en klar stjärnhimmel. Medan vi pratar om alla våra vassa bitar, alla våra drömmar. Jag önskar mig en inomhuspicknick under kvällar när åskan mullrar. En filt på golvet, tända värmeljus. Det där alkoholfria rödvinet som jag tycker så mycket om, den där kladdkakan jag bakade men inte kommer äta om jag inte tvingas till det. Jordgubbar, vaniljglass med varma hjortron. Jag önskar mig höstpromenader i skogen, med gummistövlar på fötterna och en halsduk runt halsen, vantar på händerna. Jag önskar mig att få somna skedande under ett berg av täcken och filtar, med raggsockar på fötterna. Vakna leende, få pussar över kinder och näsa, alla mina bleknande fräknar. Få skratta tills jag kiknar, skratta tills jag gråter. Jag önskar mig alla dina vassa bitar.

Det finns en sak jag avundas ett av mina ex, G. Hans förmåga att våga älska. Våga älska stort, våga älska häftigt, våga älska med hela sin själ. Han vågar kasta sig huvudstupa in i kärlek, han vågade kasta sig huvudstupa in i kärlek. Med mig, av alla människor. Trots alla mina mänskliga fel och brister, trots att han visste vilket komplett as jag kunde vara. Trots alla mina vassa bitar. Jag älskade det med honom, sättet han brann på. När jag först träffade honom fann jag honom faktiskt inte det minsta attraktiv. Det var först medan jag satt ihopkurad i en av hans fåtöljer och vi pratade om våra vassa bitar som han blev attraktiv. En person jag känt i runt 8-9 år nu berättade att han tror att jag har lättare att falla för trasiga människor. Och han har nog rätt i det. Han har rätt i det. Sårbarheten, mänskligheten, är attraktiv. Jag vill ha de vassa bitarna, nedslipade kanter ger mig inget. Bland vassa bitar finns inget krav på perfektion.

Jag vill gärna få bestämma själv vilka människor som får såra mig. När det gäller personer med vassa bitar är jag medveten om att jag mest troligt kommer att bli sårad, förr eller senare. Men det är en risk jag är villig att ta. Han, den där, säger att jag förtjänar bättre än honom. Han pratar om att ha spelat roller tidigare. Och kanske spelar han en roll nu. Men gör inte även jag det? Gör inte alla jag känner det? Vi spelar alla våra roller, vissa bättre än andra. Kanske spelar han en roll nu, och den tilltalar mitt koncept. Kanske spelar han en roll nu, och den skrämmer mig. Men jag vill fortsätta tro att det finns åtminstone ett visst mått av sanning i varje roll man spelar. Och kanske säger han att jag förtjänar bättre än honom. Men vet ni vad? Kanske förtjänar han bättre än mig, sett till alla mina vassa bitar. Sett till alla roller jag spelat under mitt korta liv. Men det ändrar inte det faktum att jag fortfarande vill ha alla de vassa bitarna. Även om jag såras. Han pratar om rädslan för vakuum. Vad jag inte berättar är att även jag är rädd för vakuum.

Det är genom vassa bitar jag håller mig från vakuum.

Så låt mitt hjärta hårdna.

Om bara mitt snälla lilla hjärta kunde fortsätta orka slå. Kom igen, ett slag till. Ett slag till. Se så. Och så ännu ett. Jag vet att det gör ont, jag vet att det faller isär. Men se så. Ett slag till. Duktigt hjärta. Orka slå fram tills oktober. Håll ihop tills oktober. Efter oktober får du ge upp om du vill. Efter oktober får du träffa honom igen om du vill. Om det inte känns bättre. Efter oktober behöver du inte längre.

Men håll ihop fram tills oktober. För min skull.

Det gör ont att se dig så.

"Och farmor och farfar lever fortfarande?"
"Farmor lever, men farfar han dog ju i början på förra året."
"Jaha, det visste jag inte."
Vi fortsätter prata. Jag får svara på frågorna om hur det går med kärleken. Klämkäckt svara att den kommer när den kommer, jag har inte bråttom någonstans. Det syns i hennes ögon att hon blir förvirrad.
"Men den där kärleken som var då?"
Jag blinkar lite. "Jag och G gjorde ju slut för ett år sedan."
"Jaha, det hade jag inte fått veta."
"Nej, men det är ju ganska skönt ändå. Att slippa de där karlarna. De är ju bara till besvär ändå!" Ler lite och försöker skämta bort det hela. Hon ler och hakar på, skämtar om hur besvärliga karlar är ändå. Att det är skönare utan dem.

Hon tittar ner i bordet och ser ut att fundera över något.
"Men hur känner han inför att hans pappa är död då?"
Mamma möter min blick, vi verkar känna samma sak. Tänka på samma sak. Mamma harklar sig lite.
"Mamma, hur känner vem inför vad?"
"Ja, hur känner Anders inför att hans pappa är död?"
Mamma tar ett djupt andetag. "Anders har varit död i åtta år nu, mamma. Du vet ju det."
Mormor fortsätter titta ner i bordet, rynkar pannan lite. "Ja, just det. Det kanske jag gör."

På något sätt känns det befriande att sedan sitta i bilen igen. När vi har kört i ungefär 10 minuter tar mamma ett djupt andetag.
"Det var nog första gången."
Jag stirrar rak framför mig. "Som hon inte minns att pappa är död?"
"Ja, precis."

T. - Och jag såg på dig i smyg.

Det kom in någon som påminde om dig. Inte till utseendet, nej nej. Mimiken. Uttrycken. Personen. Så fort han ställde sig framför receptionen och annonserade ut "Nu är vi här!" visste jag inte om jag skulle le stort eller sätta mig i ett hörn och gråta. Jag visste inte om jag skulle ta det som en käftsmäll av universum, eller en mjuk smekning. Varje gång han kom förbi receptionen visste jag inte om jag skulle stanna kvar och le, skämta, skratta. Eller om jag hastigt skulle ursäkta mig, låsa in mig på toaletten och gråta sådär fint som man måste göra om man inte vill att sminket ska rinna.

Det fanns en till person. Som påminde om dig till utseendet. Tack och lov inte till personen. Tack och lov var de aldrig vid receptionen samtidigt. Jag tror mitt lilla hjärta hade gett upp då. Det räcker med att min blick vandrade mot hans kinder medan han pratade, medan han log. Det räcker med att redan där stannade mitt hjärta. Det räcker med att jag höll på att gå sönder redan där.

Efter klockan 12:30 igår får jag inte längre vara ledsen. Jag kom fram till det efter att ha legat på bäddsoffan i mitt gamla rum hemma hos mamma och bara stirrat på telefonen. Efter en lång natt på ett nattåg, en natt där jag helt klart hade kunnat få mer sömn än vad jag fick. Jag fick ligga på bäddsoffan hemma hos mamma, och vara hur ledsen jag ville. Jag fick gråta, jag fick slå, jag fick skrika och sparka. Men klockan 12:30 skulle det stängas av. Och klockan 12:30 stängdes det av. Jag stängde av, satte mig upp, fixade till hästsvansen och hoppade på cykeln. Jag fick vara allt, förutom ledsen.

Jag gillar att prata med dig. Och jag är lika förvånad som du var igår över att jag ville ringas på kvällen. Nu känner jag att jag överreagerar. Jag bara överreagerar. Det finns ingen anledning att reagera. Så varför reagerar jag som jag gör? Jag antar att jag gillade dig. Gillar dig. Gillade. Gillar. Något. Och jag kommer inte höra av mig. Inte först. Inte på ett tag. Jag vet inte hur länge. Men jag tänker inte vara först med att höra av mig. Det är du som får vara först, om du vill. Men jag tänker inte. Nej, jag tänker inte. Och det gör ont, för jag gillar att prata med dig. För jag gillade dig. Gillar. Gillade. Äh, vi skiter i tempus nu. Det gör ont, hursomhelst. Och jag överreagerar. Men du fick mina händer att skaka. Ingen får mina händer att skaka.

Det är nog de där jävla smilgroparna.

... Eller så är jag bara en sådan som sådana som du inte blir tillsammans med.

"Jag har tänkt på en sak. Något du sa till mig innan vi blev tillsammans. Du sa att du inte är en sådan som man blir tillsammans med, kommer du ihåg det? Du sa det i alla fall. Och vet du vad? Jag kan, nu i efterhand, hålla med om det. Du är inte en sådan som man blir tillsammans med."

Du är inte en sådan som man blir tillsammans med. Nej, jag är inte det. För jag är känslor och apati, jag är lugn och allt annat än det. Jag vet vad jag vill samtidigt som jag inte har en blekaste aning. Jag är trasig samtidigt som jag inte vill bli sedd som det. Jag är fri, samtidigt som jag är så otroligt fångad. Jag är inte en sådan som man blir tillsammans med.

För jag är en lugn söndagsmorgon i februari, när snön ligger vit på marken och solen försiktigt letar sig upp på himlen. När man smyger runt i pyjamas och tjocksockar, myser med en temugg i händerna. Åskväder under sena eftermiddagar i juli, när blixten slår ner så nära och kraftigt att rutorna skallrar i fönsterna. När saker flyger, dörrar smälls igen och röster höjs. Men även det lugna regnet efteråt. När man kryper tillbaka. Kryper upp i knät, gömmer ansiktet mot halsen och viskar "Förlåt" tusen gånger om.

För jag är spontan och oberäknelig, samtidigt som jag är inrutad och förutsägbar. Mina beslut kan ändras på tre sekunder, samtidigt som jag helst vill planera saker veckor i förväg. Jag knuffar bort, samtidigt som jag drar för att hålla kvar. Jag skämmer bort med allt det jag vet älskas, samtidigt som jag förvägrar det när min själ slits ut. Jag ger all empati i världen, samtidigt som jag inte kan känna med alls. Nej, jag är verkligen inte en sådan som man blir tillsammans med.

Eller så är jag bara en sådan som sådana som du inte blir tillsammans med.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.

"Jag var nog kär i dig, till och med."

Den meningen. Jag vet att han antagligen inte har lagt så stor vikt vid den, men jag har. Den har följt efter mig ända sedan han skrev den. Han, den där grabben som hade så mycket potential. Han, den där grabben som var så otroligt fantastisk på att plocka upp en efteråt. Han, den där grabben som faktiskt lyckades få mig att känna mig liten och trygg på samma gång. Han, den där grabben som la fram några av sina kläder för mig att ta på mig och sen bara låg och kramades med mig i en timme. Han, den där grabben. Som jag lämnade. För jag var nog lite kär i honom, till och med.

För han var inte som alla andra, fastän jag i slutändan fick för mig att han var exakt som alla andra. Han berättade saker. Om sig själv, om sin uppväxt, om sin familj. Han ställde frågor, och lyckades på något konstigt sätt pricka rätt varje gång. Som när vi låg på sängen och pratade, och han mitt i allt frågade "Hur känner du inför att åka hem till din mamma, egentligen?". Och jag började nästan gråta. För ingen har någonsin sett det. De har nöjt sig med fasaden. Jag undrar varför han såg förbi den. Men det spelar väl ingen roll, för det var jag som valde att gå.

Vi säger augusti, men jag tror inte att det kommer bli av. Som vanligt. "Vi borde prata om det här", men det kommer nog inte bli av. Och det är väl okej. Det får vara okej. För jag har egentligen bara en sak att säga.

Tack.

Och det här, min kära, är tjära.

Igen. Och igen. Och igen. Jag gör det igen. Ett aktivt val att skjuta bort någon. Är det för att det gör mindre ont att lämna själv än att faktiskt bli lämnad? Att det gör mindre ont att medvetet bete sig på ett helt omöjligt sätt och bli lämnad på grund av det, än att bli lämnad för att jag är jag? Jag tror det är det jag är mest rädd för här i livet. Att bli lämnad. Och därför anser jag det vara logiskt att lämna istället. För då var det ett aktivt val jag gjorde.

Jag tror att om någon får komma nog nära, så kommer de inte vilja vara kvar. Om de får se dagarna då sängen inte lämnas, om de får se min värld falla samman tusen gånger om under en natt. Om de får veta allt det där jobbiga som har hänt. Om de får veta om honom, om det som hände. Varför jag undviker Bagarmossen i största möjliga mån, varför jag kan duscha flera gånger om under en dag och sen mitt i allt kan titta på det där telefonnumret och tänka "Det är okej, det är okej att han gjorde som han gjorde. Han fattade säkert bara inte". Och sen bryta ihop, för såklart han fattade. Eller?

Om de får se mig, som inatt, när jag går runt och får för mig att pappa aldrig fanns. Jag tror att allt bara är en dröm, att allt måste bara vara en dröm. För han finns inte här att visa att han faktiskt fanns. Och i förlängningen får jag svårt att förstå att någon finns, att något är på riktigt. Jag försöker skilja på dröm och verklighet, faktiska minnen och saker jag drömt ihop. Jag är arg på min mor, men har svårt att skilja på om jag är arg på henne av en verklig anledning. Om jag är arg på henne på grund av något jag drömt ihop. Varför är jag arg på henne? Och varför gråter jag så fort jag är själv och sysslolös?

Om de får se mig när jag är arg på världen, känner mig sviken av världen. För världen gjorde allt, men samtidigt inget för mig. Hur jag försöker rationalisera med mig själv. Hur jag om och om igen går tillbaka till något som inte är bra för mig, något jag hatar. För jag tror att det är vad jag förtjänar - den där ovissa känslan, avsaknaden av säkerhet. Avsaknaden av trygghet. Och hur det är något jag aktivt söker efter. I varenda relation, i vartenda samtal, i varje famn. Jag vill vara trygg, jag vill känna mig säker. Men antingen hittar jag inte det, eller så vägrar jag tro på det. Så jag går, innan jag blir lurad. Innan jag blir lämnad.

Men jag vill inte gå. Inte den här gången. Jag vet bara inte hur man gör när man stannar. Hur man hanterar att kanske bli lämnad.

Jag kanske borde gå.

Och jag ser på dig i smyg.

Ge mig något tryggt, något jag kan lita på, något jag vågar släppa in. Ge mig nätter liggande på rygg, tittande upp mot en klar stjärnhimmel, en hand i min. Ge mig hjärtslag och svaga knän, lyckoleenden och skratt. Ge mig kyssar i handflatan och ner mot handleden, pussar över kinder och näsa. Ge mig tillåtelse att sitta uppe och vänta på soluppgången vid ett fönster, viska "Kom" i mitt öra och led mig ut på en promenad när de första solstrålarna träffar trädtopparna. Ge mig tillåtelse att komma in i ditt huvud, en chans att komma nära och sen ännu närmre. Ge mig ögonkontakt genom ett helt rum fullt av människor, och låt mig veta att i det ögonblicket är det bara jag som gäller. Ge mig en hand att hålla när verkligheten blir för mycket, en hand som kan dra upp mig när jag tappar greppet om verkligheten. Ge mig något jag inte behöver tvivla på.

Ge mig...

Dig.

Ibland är jag bara rädd.

Jag är rädd. För många beslut, på för kort tid. Ska jag våga? Ska jag? Tänk om allt bara blir fel?

Åh, men tänk om allt bara blir rätt?

Who wants that perfect lovestory anyway?

"Är du intresserad av honom?", frågar hon. Min alltför långa tystnad talar åt mig. "Ja, du är intresserad av honom". Ibland finner jag mig själv fundersamt betraktande dig. Efteråt, när jag ligger där på soffan, lite ihopkrupen. Jag betraktar dig fundersamt, undrar i mitt stilla sinne hur länge det här kommer hålla. "Vad gör vi när vi blir kära i varandra?" skrev du. I min värld är det så avlägset, att någon annan än jag själv blir kär. Men det är något med hela dig som känns avlägset. Du är inte som de andra, på samma gång som du är exakt som de andra. Du är svår att läsa, på något sätt distanserad. 

Hela vår uppgörelse stör mig på något sätt. Den stör mig, samtidigt som jag är okej med den. Jag tror att jag stör mig mest på grund av tidigare erfarenheter, på grund av alla som intalat mig att jag inte är en sådan som man har ett förhållande med. Det är nog det som stör, egentligen. Det är nog det som får mig att betrakta dig fundersamt, och fundera över hur länge det här kommer hålla. Hur länge det kommer dröja innan någon blir kär. Hur lång tid det kommer ta innan jag börjar aktivt försöka skjuta dig ifrån mig, innan jag börjar bete mig som ett praktarsel, innan jag slår bakut. Hur lång tid det kommer ta innan du tröttnar på mig. Hur lång tid innan stora gräl och tårar. Allt medan jag betraktar dig, ditt utseende. Fundersamt betraktande.

Och snart frågar du "Vad?". Och jag kommer svara "Inget". Jag kommer flytta min blick, mest troligt stirra upp i taket istället. Hur länge kommer det här hålla?

My God, what have we done to you?

"Känner du skuld över att du inte var hemma?". Det tar ett tag, och sen nickar jag. 

"Ja, det gör jag". Jag sitter spänd i ena fåtöljen. 

"Vad hade du gjort om du var hemma?" Hon tittar på mig och ler lite. Terapeutleende.

Jag tittar ut genom fönstret på andra sidan rummet. Vädret är passande grått ute. Jag tänker efter en stund. "Jag hade gjort något. Jag hade hängt på dörren. Jag hade sparkat på dörren. Slagit, knuffat. Något."

Det gör ont att tänka tillbaka på. Jag skulle vilja åka tillbaka, krama om mitt 14-åriga jag och försöka få henne att förstå att hon inte bär någon skuld alls till det. Ingen alls. Men hade jag kunnat åka tillbaka vet jag vad jag hade gjort.

Jag hade hängt på dörren. Jag hade sparkat på dörren. Slagit, knuffat. Något.

I'm getting old and I need something to rely on.

Jag spenderar nätterna med att ligga på sängen i fosterställning och stirra på garderobsdörrarna. Jag har på mig pappas skjorta från militären, tjocksockarna jag fick av mamma i julklapp. Kramar om nallebjörnen jag fick av pappa som liten. Ligger i fosterställning under filtar och täcken, stirrar på de ljusblå garderobsdörrarna. Jag ser minnesbilder. Jag ser somrar i Tyskland, jag ser hur jag blir upplyft på farmor och farfars kylskåp. Jag ser bilfärder i mörkret på vintern, luciafiranden i skolan, skolavslutningar. Jag ser middagar, tidiga morgnar, bilresor till och från Tyskland. Jag ser fina minnen, vackra minnen. Och jag ligger där i fosterställning i min säng, pappas skjorta från militären, tjocksockarna jag fick av mamma i julklapp, krampaktigt kramande nallebjörnen jag fick av pappa som liten. När blev jag vuxen?

Något ändras. För plötsligt ser jag skrubben i köket. Skrubben jag inte klarade av att gå förbi när vi tömde lägenheten. Skrubben som jag brukade gå in i som barn när mamma och pappa inte var hemma, känna det kalla golvet under mina fötter. Skrubben där jag brukade titta i garderoben vad som fanns därinne, titta vad som låg på hyllorna. Skrubben där jag brukade sitta på golvet, ryggen lutad mot dörren, titta mig runt. Skrubben där vapenskåpet sedan stod. Jag ser skrubben, och plötsligt tycker jag mig känna den tunga lukten av blod. Lukten av blod, jag är tillbaka till den sjunde juli 2006.

Jag ser pappa sitta i den högra fåtöljen i vardagsrummet. Han pratar i telefon med mamma, och han gråter. "Pappa, jag går ner till stranden och badar med Malin", säger jag försiktigt. Tittar på honom för att se om han uppfattat det jag sagt, när jag tycker mig fått klartecken går jag hemifrån. Stranden ligger cirka 100 meter hemifrån. Det är inte långt. Jag och Malin badar, vi kunde inte varit borta så länge? Någon gång under tiden vi badar börjar jag känna att något är fel. Vi går upp ur vattnet, och jag ser att jag har flera missade samtal från min storasyster. En notis om ett röstmeddelande från min storasyster. Jag lyssnar inte på det röstmeddelandet, för jag ser en ambulans köra in på innergården hemma. Där känner jag att något verkligen är fel, riktigt fel.

Vi går tillbaka, hem till mig. Jag ser att dörren är vidöppen. Det är ambulanspersonal utanför. Polisen är också där. Jag går uppför trappan, känner att något är enormt fel.
"Bor du här?" frågar en av ambulansmännen mig.
"Ja, jag bor här".
"Du får inte komma in".

Jag och Malin sätter oss på bänken utanför hyreshuset intill. Vi pratar om något, jag stirrar mest. Vi sitter där ett tag, innan Malin går iväg för att prata med ambulanspersonalen. Hon kommer tillbaka och berättar att jag får gå in nu. Jag reser på mig, och mina ben är så skakiga. Nu ser jag att farmor och farfars bil står parkerad vid trottoaren. Jag går uppför trappan, någon säger åt mig att de andra är i vardagsrummet. För att ta sig till vardagsrummet från hallen måste man först igenom köket, sedan igenom rummet som fungerade som mamma och pappas sovrum, det rosa rummet som inte var rosa. Förbi skrubben i köket. Ingen har än sagt vad som har hänt. Jag ser två poliser sitta vid köksbordet, deras ansikten berättar bara om uppgivenhet. Jag passerar skrubben, och känner den metalliska lukten av blod. Jag mår illa.

Jag ser farfar i vardagsrummet. Och min storasyster, och lillebror. Min lillebror ska fylla tre det året. Han sitter i farfars knä i soffan. De har startat en barnfilm på tvn som min lillebror ser på. Farfar och min syster verkar mest bara stirra tomt framför sig.
"Var har du varit när man inte kan få tag på dig?". Det är farfar. Jag svarar tyst att jag varit och badat. Att pappa vet ju om det. Jag får det förklarat för mig att pappa är död. Mina syskon och jag ska bo hos farmor och farfar tills mamma kommer tillbaka från Tyskland.

Jag ska berätta för Malin att hon inte kan sova över den natten som planerat. Det luktar fortfarande blod från skrubben, jag halvspringer förbi. Går ut, nerför trappan, går fram till Malin. Och skrattar. Skrattar, skrattar, skrattar. Ett av de mest hysteriska skratt jag någonsin gett ifrån mig. Jag kan inte sluta, det går inte. Hysteriskt skrattande.

Jag tror det var i det ögonblicket jag slutade vara barn, blev vuxen. Och vid 21 års ålder känner jag mig urgammal när jag spenderar nätterna liggande i fosterställning, iklädd pappas skjorta från militären, tjocksockarna jag fick av mamma i julklapp, krampaktigt kramande nallebjörnen jag fick av pappa som liten. Jag undrar om han kan se något. Kan man följa sin familj efter döden? Kan han se hur rädd jag är för det mesta, min separationsångest, mitt ständiga sökande efter något som känns tryggt?

Kan han se hur liten jag är i militärskjorta, tjocksockar och med en nallebjörn i min famn?

Either you're mine, or you're not.

Jag har en ganska simpel syn på vissa saker, trots min förmåga att verka allt annat än simpel med jämna mellanrum. En sådan sak som jag har en simpel syn på, det är känslor. Antingen så finns de där, eller så finns de inte där. Och det kanske är därför jag hatar spel. Verkligen innerligt avskyr spel. Vad är det för mening med dem, egentligen?

Med det här kan jag, ärligt och innerligt, säga att jag inte anser mig själv vara kär längre.

And said, "Everyday I wake up, hoping to die".

Att öppna ögonen och genast vilja blunda igen. Att stå vid vattnet på Riddarholmen och fundera på att "kanske... kanske... bara ett steg till". Att stå vid Slussen, precis ovanför där bussterminalen är och tunnelbanetågen åker förbi, och tänka "om jag bara lutar mig lite längre fram..". Att gå själv längs mörka gator och gångvägar, utan en tanke på vad som skulle kunna hända. Förrän efteråt, när du ser de där två grabbarna hastigt ändra riktning när det svänger in fler personer på gatan. Att stå alltför nära kanten på perrongen, och nästan hoppas att någon knuffar till dig så du hamnar framför det kommande tåget. Att ligga i sängen och hoppas att det inte blir något "när jag vaknar". Att ligga i sängen och allt du kan tänka på är att gå tillbaka till gamla ångesthanteringsmetoder. Att sätta dig i dumma situationer, för det är vad du är värd. För i din värld är du skräp, och skräp ska skräp ha.

Och jag inser att det är inte såhär jag ska känna. Det är inte såhär någon ska känna. Sofi, du är 21 år, och du ska inte känna såhär. Du ska inte ha en ständig knut i bröstet, tårarna ska inte alls alltid vara nära. Du ska inte känna dig avtrubbad inför alla potentiellt farliga situationer, för "det har redan hänt mig en gång". Du ska inte ha problem att somna, för att du börjar rycka och gnälla, ibland ropa "Nej". Det ska inte vara dina vänner som tvingas hålla ihop dina bitar.

Jag kan inte laga det här. Jag vet inte hur man gör längre.