Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.

"Jag var nog kär i dig, till och med."

Den meningen. Jag vet att han antagligen inte har lagt så stor vikt vid den, men jag har. Den har följt efter mig ända sedan han skrev den. Han, den där grabben som hade så mycket potential. Han, den där grabben som var så otroligt fantastisk på att plocka upp en efteråt. Han, den där grabben som faktiskt lyckades få mig att känna mig liten och trygg på samma gång. Han, den där grabben som la fram några av sina kläder för mig att ta på mig och sen bara låg och kramades med mig i en timme. Han, den där grabben. Som jag lämnade. För jag var nog lite kär i honom, till och med.

För han var inte som alla andra, fastän jag i slutändan fick för mig att han var exakt som alla andra. Han berättade saker. Om sig själv, om sin uppväxt, om sin familj. Han ställde frågor, och lyckades på något konstigt sätt pricka rätt varje gång. Som när vi låg på sängen och pratade, och han mitt i allt frågade "Hur känner du inför att åka hem till din mamma, egentligen?". Och jag började nästan gråta. För ingen har någonsin sett det. De har nöjt sig med fasaden. Jag undrar varför han såg förbi den. Men det spelar väl ingen roll, för det var jag som valde att gå.

Vi säger augusti, men jag tror inte att det kommer bli av. Som vanligt. "Vi borde prata om det här", men det kommer nog inte bli av. Och det är väl okej. Det får vara okej. För jag har egentligen bara en sak att säga.

Tack.

Och det här, min kära, är tjära.

Igen. Och igen. Och igen. Jag gör det igen. Ett aktivt val att skjuta bort någon. Är det för att det gör mindre ont att lämna själv än att faktiskt bli lämnad? Att det gör mindre ont att medvetet bete sig på ett helt omöjligt sätt och bli lämnad på grund av det, än att bli lämnad för att jag är jag? Jag tror det är det jag är mest rädd för här i livet. Att bli lämnad. Och därför anser jag det vara logiskt att lämna istället. För då var det ett aktivt val jag gjorde.

Jag tror att om någon får komma nog nära, så kommer de inte vilja vara kvar. Om de får se dagarna då sängen inte lämnas, om de får se min värld falla samman tusen gånger om under en natt. Om de får veta allt det där jobbiga som har hänt. Om de får veta om honom, om det som hände. Varför jag undviker Bagarmossen i största möjliga mån, varför jag kan duscha flera gånger om under en dag och sen mitt i allt kan titta på det där telefonnumret och tänka "Det är okej, det är okej att han gjorde som han gjorde. Han fattade säkert bara inte". Och sen bryta ihop, för såklart han fattade. Eller?

Om de får se mig, som inatt, när jag går runt och får för mig att pappa aldrig fanns. Jag tror att allt bara är en dröm, att allt måste bara vara en dröm. För han finns inte här att visa att han faktiskt fanns. Och i förlängningen får jag svårt att förstå att någon finns, att något är på riktigt. Jag försöker skilja på dröm och verklighet, faktiska minnen och saker jag drömt ihop. Jag är arg på min mor, men har svårt att skilja på om jag är arg på henne av en verklig anledning. Om jag är arg på henne på grund av något jag drömt ihop. Varför är jag arg på henne? Och varför gråter jag så fort jag är själv och sysslolös?

Om de får se mig när jag är arg på världen, känner mig sviken av världen. För världen gjorde allt, men samtidigt inget för mig. Hur jag försöker rationalisera med mig själv. Hur jag om och om igen går tillbaka till något som inte är bra för mig, något jag hatar. För jag tror att det är vad jag förtjänar - den där ovissa känslan, avsaknaden av säkerhet. Avsaknaden av trygghet. Och hur det är något jag aktivt söker efter. I varenda relation, i vartenda samtal, i varje famn. Jag vill vara trygg, jag vill känna mig säker. Men antingen hittar jag inte det, eller så vägrar jag tro på det. Så jag går, innan jag blir lurad. Innan jag blir lämnad.

Men jag vill inte gå. Inte den här gången. Jag vet bara inte hur man gör när man stannar. Hur man hanterar att kanske bli lämnad.

Jag kanske borde gå.

Och jag ser på dig i smyg.

Ge mig något tryggt, något jag kan lita på, något jag vågar släppa in. Ge mig nätter liggande på rygg, tittande upp mot en klar stjärnhimmel, en hand i min. Ge mig hjärtslag och svaga knän, lyckoleenden och skratt. Ge mig kyssar i handflatan och ner mot handleden, pussar över kinder och näsa. Ge mig tillåtelse att sitta uppe och vänta på soluppgången vid ett fönster, viska "Kom" i mitt öra och led mig ut på en promenad när de första solstrålarna träffar trädtopparna. Ge mig tillåtelse att komma in i ditt huvud, en chans att komma nära och sen ännu närmre. Ge mig ögonkontakt genom ett helt rum fullt av människor, och låt mig veta att i det ögonblicket är det bara jag som gäller. Ge mig en hand att hålla när verkligheten blir för mycket, en hand som kan dra upp mig när jag tappar greppet om verkligheten. Ge mig något jag inte behöver tvivla på.

Ge mig...

Dig.