Snälla, släpp mig inte.

Jag ligger i Ts säng. Hans stora täcke över mig, T bakom mig. Hans armar runt mig. Jag känner mig liten, och till en viss del även trygg. Det känns så ovant att känna sig trygg, jag gillar känslan. Men jag känner mig även som om något fattas. Något fattas inom mig. Jag känner mig som en dörr som desperat hänger i ett enda gångjärn. Det känns som om jag sitter i en sjunkande båt - hur snabbt jag än öser vatten ur båten kan jag inte hålla den flytande. Jag kan inte täppa igen hålet medan jag öser vattnet. Jag känner mig som ett fallfärdigt gammalt hus, med trasiga fönster, ett tak som rasat in. Sprickor i fasaden. Jag kan inte längre dölja sprickorna i min fasad. Jag känner mig till en viss del trygg, men något fattas. Jag känner mig inte hel på långa vägar.
"Jag känner mig lite trasig."
T drar mig närmre honom, håller hårdare om mig. "Jag håller ihop dina bitar." Jag känner hans hjärtslag mot min ryggrad. Jag vill gråta, men det finns inga tårar att fälla för tillfället. En puss på mitt hår. "Det är okej." En liten stunds tystnad. "Du är okej." Han håller mig hårt.

Snälla, släpp mig inte.

Jag släpper dig nu.

Släpp det. Är det strul redan nu kommer det vara strul även sen. Det är inte värt det. Släpp det, Sofi.

Mamma säger åt mig att släppa. Jag vill säga åt henne att hon inte förstår, jag kan inte släppa. Aldrig att jag kommer kunna släppa. Nej, nej, nej. Det går inte att släppa. Då kommer jag vara ensam. Ensam, ensam, ensam. Jag vill säga till mamma att hon inte förstår, jag kan inte vara ensam. Jag kan inte, jag vill inte. För då är jag ensam. Ensam. Då kommer jag ha ännu ett tomrum att fylla. Jag vill säga att mamma inte förstår.

Men jag släpper det. Jag låter det glida ur mina händer, genom mina fingrar. Och jag tänker inte panikartat gripa efter det igen. Mitt hjärta har tagit för många smällar de senaste åren, min kropp slutade vid ett tillfälle vara min. M frågar hur det går, om det fortfarande är infekterat. Och jag berättar om ordet som inte får användas, som ändå användes. Hur arg jag är för det, hur jag föll tio våningar. På grund av ett ord, som för min del är så otroligt mer laddat än det är för denne där. Ett fjuttigt ord. Så jag släpper det. Jag låter det glida ur mina händer, genom mina fingrar. Jag försöker andas en annan luft nu, knarka en annan känsla. Jag vågar försöka le åt fina meddelanden, jag ler åt sms som avslutas med ordet "puss". Jag berättar för M vad jag ska göra på torsdag, vad jag ska göra imorgon. Jag berättar för F vad jag ska göra på torsdag, vad jag ska göra imorgon. Jag berättar för mamma vad jag ska göra på torsdag, vad jag ska göra imorgon. M ler stort, ger ifrån sig ett lyckoljud. Vad är det för en människa? Tell me more, tell me more. F ler stort, vad är det för en typ? Mamma ler, det hörs över telefonen. Hon vill veta mer, men påminner mig om att följa hennes lista. Vi skrattar, mamma vill veta mer. Även om det kanske inte blir något mer, mamma vill veta mer.

Mamma säger: Vad bra att du släpper det.