Det gör ont att se dig så.

"Och farmor och farfar lever fortfarande?"
"Farmor lever, men farfar han dog ju i början på förra året."
"Jaha, det visste jag inte."
Vi fortsätter prata. Jag får svara på frågorna om hur det går med kärleken. Klämkäckt svara att den kommer när den kommer, jag har inte bråttom någonstans. Det syns i hennes ögon att hon blir förvirrad.
"Men den där kärleken som var då?"
Jag blinkar lite. "Jag och G gjorde ju slut för ett år sedan."
"Jaha, det hade jag inte fått veta."
"Nej, men det är ju ganska skönt ändå. Att slippa de där karlarna. De är ju bara till besvär ändå!" Ler lite och försöker skämta bort det hela. Hon ler och hakar på, skämtar om hur besvärliga karlar är ändå. Att det är skönare utan dem.

Hon tittar ner i bordet och ser ut att fundera över något.
"Men hur känner han inför att hans pappa är död då?"
Mamma möter min blick, vi verkar känna samma sak. Tänka på samma sak. Mamma harklar sig lite.
"Mamma, hur känner vem inför vad?"
"Ja, hur känner Anders inför att hans pappa är död?"
Mamma tar ett djupt andetag. "Anders har varit död i åtta år nu, mamma. Du vet ju det."
Mormor fortsätter titta ner i bordet, rynkar pannan lite. "Ja, just det. Det kanske jag gör."

På något sätt känns det befriande att sedan sitta i bilen igen. När vi har kört i ungefär 10 minuter tar mamma ett djupt andetag.
"Det var nog första gången."
Jag stirrar rak framför mig. "Som hon inte minns att pappa är död?"
"Ja, precis."

T. - Och jag såg på dig i smyg.

Det kom in någon som påminde om dig. Inte till utseendet, nej nej. Mimiken. Uttrycken. Personen. Så fort han ställde sig framför receptionen och annonserade ut "Nu är vi här!" visste jag inte om jag skulle le stort eller sätta mig i ett hörn och gråta. Jag visste inte om jag skulle ta det som en käftsmäll av universum, eller en mjuk smekning. Varje gång han kom förbi receptionen visste jag inte om jag skulle stanna kvar och le, skämta, skratta. Eller om jag hastigt skulle ursäkta mig, låsa in mig på toaletten och gråta sådär fint som man måste göra om man inte vill att sminket ska rinna.

Det fanns en till person. Som påminde om dig till utseendet. Tack och lov inte till personen. Tack och lov var de aldrig vid receptionen samtidigt. Jag tror mitt lilla hjärta hade gett upp då. Det räcker med att min blick vandrade mot hans kinder medan han pratade, medan han log. Det räcker med att redan där stannade mitt hjärta. Det räcker med att jag höll på att gå sönder redan där.

Efter klockan 12:30 igår får jag inte längre vara ledsen. Jag kom fram till det efter att ha legat på bäddsoffan i mitt gamla rum hemma hos mamma och bara stirrat på telefonen. Efter en lång natt på ett nattåg, en natt där jag helt klart hade kunnat få mer sömn än vad jag fick. Jag fick ligga på bäddsoffan hemma hos mamma, och vara hur ledsen jag ville. Jag fick gråta, jag fick slå, jag fick skrika och sparka. Men klockan 12:30 skulle det stängas av. Och klockan 12:30 stängdes det av. Jag stängde av, satte mig upp, fixade till hästsvansen och hoppade på cykeln. Jag fick vara allt, förutom ledsen.

Jag gillar att prata med dig. Och jag är lika förvånad som du var igår över att jag ville ringas på kvällen. Nu känner jag att jag överreagerar. Jag bara överreagerar. Det finns ingen anledning att reagera. Så varför reagerar jag som jag gör? Jag antar att jag gillade dig. Gillar dig. Gillade. Gillar. Något. Och jag kommer inte höra av mig. Inte först. Inte på ett tag. Jag vet inte hur länge. Men jag tänker inte vara först med att höra av mig. Det är du som får vara först, om du vill. Men jag tänker inte. Nej, jag tänker inte. Och det gör ont, för jag gillar att prata med dig. För jag gillade dig. Gillar. Gillade. Äh, vi skiter i tempus nu. Det gör ont, hursomhelst. Och jag överreagerar. Men du fick mina händer att skaka. Ingen får mina händer att skaka.

Det är nog de där jävla smilgroparna.

... Eller så är jag bara en sådan som sådana som du inte blir tillsammans med.

"Jag har tänkt på en sak. Något du sa till mig innan vi blev tillsammans. Du sa att du inte är en sådan som man blir tillsammans med, kommer du ihåg det? Du sa det i alla fall. Och vet du vad? Jag kan, nu i efterhand, hålla med om det. Du är inte en sådan som man blir tillsammans med."

Du är inte en sådan som man blir tillsammans med. Nej, jag är inte det. För jag är känslor och apati, jag är lugn och allt annat än det. Jag vet vad jag vill samtidigt som jag inte har en blekaste aning. Jag är trasig samtidigt som jag inte vill bli sedd som det. Jag är fri, samtidigt som jag är så otroligt fångad. Jag är inte en sådan som man blir tillsammans med.

För jag är en lugn söndagsmorgon i februari, när snön ligger vit på marken och solen försiktigt letar sig upp på himlen. När man smyger runt i pyjamas och tjocksockar, myser med en temugg i händerna. Åskväder under sena eftermiddagar i juli, när blixten slår ner så nära och kraftigt att rutorna skallrar i fönsterna. När saker flyger, dörrar smälls igen och röster höjs. Men även det lugna regnet efteråt. När man kryper tillbaka. Kryper upp i knät, gömmer ansiktet mot halsen och viskar "Förlåt" tusen gånger om.

För jag är spontan och oberäknelig, samtidigt som jag är inrutad och förutsägbar. Mina beslut kan ändras på tre sekunder, samtidigt som jag helst vill planera saker veckor i förväg. Jag knuffar bort, samtidigt som jag drar för att hålla kvar. Jag skämmer bort med allt det jag vet älskas, samtidigt som jag förvägrar det när min själ slits ut. Jag ger all empati i världen, samtidigt som jag inte kan känna med alls. Nej, jag är verkligen inte en sådan som man blir tillsammans med.

Eller så är jag bara en sådan som sådana som du inte blir tillsammans med.