What is it that you'd like to say?

"Ja, jag vet vad jag vill göra med mitt liv". Jag tror att jag vet, jag har fått för mig att jag vet. Jag vill läsa mer tyska, plugga ett tag i Tyskland, sedan komma tillbaka till Sverige för att läsa lite mer språk, och sedan bli översättare. Man kan säga att jag har en plan för hur mitt liv ska se ut. Allt är planerat, jag har tänkt ut allt. Men varför känner jag då hur den där handen kryper upp och tar ett hårt tag om min hals? Varför blir det så svårt att andas bara jag tänker på framtiden? Varför får bara tanken på att jag ska flytta och studera vidare mig att vilja slänga mig under täcket och gråta? Misstolka mig inte nu, jag längtar faktiskt lite. Jag blev så grymt glad när jag fick antagningsbeskedet, och jag tror att ett byte av stad skulle vara bra för mig. Att komma bort från allt dåligt som är associerat med här.

Jag har planerat allt, men när jag sätter mig ner och ser över planen, så märker jag något. Jag har glömt något.

När ska jag ha tid att vara kär och lycklig?

Glue sniffing cybersluts, with homicidal minds and handguns.

Kan du snälla ta bort dina händer från min hals. Jag känner hur de kryper upp, om och om igen. De kryper upp och tar ett stadigt tag om min hals, och klämmer åt hårt, hårt, hårt. Du är som monstret under min säng som tar tag i mina fotleder och drar in mig i mörkret under sängen. Du är insekterna som äter mig levande. Du förstår inte. Du låter bara dina händer krypa upp mot min hals. Du låter bara dina händer klämma åt hårt runt min hals. Jag kan be dig att sluta. Jag kan böna och be, försöka bända upp dina fingrar. Det hjälper för stunden, du lättar lite på greppet, du kanske släpper helt. Men snart är dina händer där igen.

Det är du som planterar den där musen i mitt bröst. Det är du som för in insekterna under min hud. Du lägger tyngderna på mina axlar. Du placerar trycket på min bröstkorg. Du planterar tankar om rent och orent, säkert och farligt i mitt huvud. Du viskar underbara hemskheter i mina öron. Du lägger dina händer om min hals och kramar åt. Du drar med dina vassa naglar hårt över mina överarmar och lår, för du vet att det är där det gör mest ont.

Du är mitt egna privata lilla ångestmonster.

Maybe I'm down on my knees.

Ibland önskar jag att jag bara kunde sluta andas. Jag vet att det inte skulle vara till någon nytta, det skulle inte hjälpa någon, det skulle inte ändra på något. Men ändå önskar jag att jag kunde sluta andas. Jag "glömmer" att andas in, hoppas att det ska räcka. Har någon svag förhoppning om att det där andetaget som jag missar kommer fylla dina lungor med luft, att det kommer blåsa nytt liv i dig. Men jag inser ju att det kommer aldrig hända, jag vet att det är omöjligt.

Grattis på 5-årsdagen.