I mitt huvud skriker jag fortfarande. Jag skriker, jag vrider mig, jag vill bort. Jag hör det när jag går hem från tunnelbanan, jag hör det när jag sitter på lektioner, jag hör det när jag inte tar mig upp ur sängen om morgnarna. Men jag rycker inte längre till när någon gör hastiga rörelser, jag kryper inte längre ihop av höga röster, jag faller inte längre fem våningar på insidan av ljuset från en ensam sänglampa. Allt det där är borta nu. Men jag hör fortfarande min egen röst, mina egna ord, mitt eget skrik. Och jag undrar när det ska försvinna. Om det kommer försvinna.
Men Sofi, det har bara gått en månad. Nej, rättelse: Det har bara gått 34 dagar.
