Your head is running wild again.

Vet ni vad som är fint?

Att bli kittlad och få svaret "För att jag älskar att höra dig skratta" när man frågar varför man blir kittlad. Att vara ute och gå i höstmörkret och kunna smyga in sin hand i någon annans. Att vakna upp på morgonen och hitta gulliga lappar. Att vakna upp på morgonen bredvid någon och faktiskt må bra. Att kunna vara den man är, med alla sina fel och brister, och veta att man inte kommer bli lämnad för att man inte är perfekt. Att våga visa sig svag för någon. Att kunna låta en person se en bakfull med gårdagens smink halvvägs nerför ansiktet och inte vara orolig över hur man ser ut. Att vakna upp bredvid någon och inte försöka tänka ut en ursäkt till varför man åker hem med första bästa buss. Att gå en hel dag utan att röra någon och sedan bli kramad av en vän. Att sitta i varsitt hörn av en soffa och ha djupa samtal om saker som har varit. Att sitta i en park i solen och bara hålla hand. Att kunna prata med någon som man vet inte bara förstår lite, utan förstår det stora hela, för personen har varit med om ungefär samma sak.

Att ligga bredvid en fin person, ha huvudet mot dennes bröstkorg och bli struken över ryggen eller håret. Att umgås med en person som får en att skratta, hur gärna man än vill gråta just då. Att våga öppna upp sig för någon om hemskheter som har hänt och gjorts, och att få ett "Jag dömer dig inte" som svar. Att skeda med någon och känna ett sådant inre lugn att man nästan somnar. Att sitta med en vän och prata minnen, och skratta tills man kiknar. Att möta en väns blick och utan ett ord förstå, att vännen förstår. Att åka tåg och titta ut, se hur omgivningen rullar förbi, och hur det känns som att ens bekymmer försvinner ju längre man åker. Att gå på en promenad i mörkret, och stanna för att se upp på stjärnhimlen, förundrad över hur vacker den kan vara.

Att alltid, alltid veta att man kan komma hem.

Although I may flirt with all kinds of dirt.

Jag tror det var bra att du höll kvar. Låt mig inte dra mig undan, låt mig inte försvinna bland tankarna, minnena, in i mörkret. Jag kan fortfarande känna mig så smutsig, trots att det var två och ett halvt år sedan. Känner fortfarande ibland känslan, viljan av att bada i klorin, skrubba tills det blöder. Jag minns hur jag ville bränna min säng, sov på min egen soffa i en vecka innan jag kände att sängen var säker igen att ligga i utan alltför mycket ångest. Hur jag slet bort mina lakan från sängen direkt efter att han hade gått, hur jag stod i tvättstugan och inte visste om jag skulle gråta eller förgås av ångest. Hur jag sen på kvällen tappade upp ett alltför varmt bad, i vanlig ordning, och gjorde det jag lovat mig själv så många gånger innan att jag aldrig mer skulle göra. Jag hatar att jag fortfarande ibland hör hans ord i mitt huvud. Samma mening, om och om, om och om. Lukten av rengöringsmedel. Varför luktade han rengöringsmedel?

Det är lätt att försöka göra det till något som låter bättre i ens egna öron. Jag påstod då att jag använde, jag blev aldrig använd. För det är enklare så, det låter bättre så. Det gjorde inte lika ont då, det var inte lika smutsigt. Då lät det som att det var jag som hade kontroll över situationen. Då var det inte jag som var trasig. 

Jag tror det var bra att du höll kvar. Så jag inte försvann.