Jag vill kunna tro. Jag vill kunna tro att det finns något större än oss, en högre makt, något. Någon som vakar över oss och följer oss genom livet. Jag vill kunna tro att det finns ett liv efter detta, att allt inte tar slut så fort vi dör. Jag vill inte att ridån ska gå ner och föreställningen ska vara över efter att vi dragit våra sista andetag, att det enda som väntar oss är evigt mörker, ruttnande sex fot under jorden. Att det enda som väntar oss är att vi ska bli till maskars föda.
Jag vill kunna tro att det finns en gud, och jag avundas folk som kan tro att det gör det. Jag avundas de som är så övertygade att det finns en gud. Jag avundas dem och vill så gärna kunna tro med dem, men det går inte. Det går inte för jag har hakat upp mig på ondskan: Om det finns en gud, hur kan det då finnas så mycket ondska i världen? Om det finns en gud, hur kan det då finnas folk som våldtar, mördar, misshandlar, förstör andras liv till det yttersta? Om det finns en gud, hur kan det då finnas barn som går och lägger sig hungriga varje kväll, barn som svälter ihjäl? Om det finns en gud, hur kan det då finnas krig, bomber, vapen? Om det finns en gud, hur kan han då låta människor gå så långt att de verkligen avslutar sina liv? Rättelse, för detta var egentligen en väldigt egoistisk fråga, illa förklädd: Om det finns en gud, hur kunde han då låta min pappa ta sitt liv, och sen köra upp ett oändligt antal fjortisar, som hatar sin pappa för att de inte får som de vill, upp i mitt ansikte?
Jag har försökt tro på gud, jag har försökt tro på någon högre makt, jag har försökt tro på det mesta. Jag har trott att jag varit på gränsen till galen de gångerna jag har fått för mig att det där lätta trycket jag nyss kände över min axel var pappa. De gånger det känts som om något kallt drog över min kind, som om något strök över mitt hår, en spontan känsla av ömhet från något, att det var pappa. Jag har försökt tro, jag har stått på knä i en kyrka, med händer knäppta för bön, och försökt. Jag har försökt be, tro, hoppas. Hoppas på ett svar på någon konstigt formulerad bön och önskan om att han ska ha det bra, var han nu än är.
Jag vill kunna tro. Jag vill kunna tro att det finns något större än oss, en högre makt, något. Någon som vakar över oss och följer oss genom livet. Jag vill kunna tro att det finns ett liv efter detta, att allt inte tar slut så fort vi dör. Men jag kan inte. För mig är det så att ridån går ner samma sekund som vi dragit våra sista andetag, det blir mörkt och publiken går hem. Föreställningen är över och det finns inget mer.
Det enda som väntar oss är en evighet i mörker, sex fot under jorden. Ruttnande, äckliga, är maskar kräsna, tro?
Nej, maskar är inte kräsna.
