Give my heart a break.

Och vad händer sen när vi har växt upp? När vi båda har något 8-17-jobb som betalar för brödfödan, vi kanske har familjer, kanske bor i olika städer, olika länder, lever olika liv. Liv som är så förutsägbara. Kommer jag fortfarande älska lingongrova med keso och svartpeppar då? Kommer jag fortfarande gå på långa promenader i regnet, och kommer du fortfarande förstå varför jag gör det? Kommer vi fortfarande ha ångestproblem? Blir man någonsin för gammal för ångest? Kommer jag fortfarande ha nätter då jag är helt otröstlig, eller kommer allt det där försvinna med tiden? Hur kommer vi se ut om 20 år? Kommer jag fortfarande känna dig om 20 år?

Eller kommer den här vänskapen sluta som de flesta slutar: Man glider ifrån varandra, går från vänner till bekanta, och sen är man bara någon som man en gång kände.

With a fire burning so bright.

Att vara symptomfri, är det samma som att vara frisk?

Hur blev mina skor så tunga?

Jag ska bli bäst! Jag ska bli störst och vackrast. Jag ska visa dig och alla andra, dig och alla de andra asen, jag ska visa hela världen. Jag ska sitta däruppe på toppen av mitt berg, se ner och fråga hur det känns därnere, fråga om det är trevligt att vara nere på botten. Jag ska be dig gräva dig djupare ner, skaffa dig perspektiv och sluta leva i den där bubblan som du alltid levt i. Gräv djupare, skaffa perspektiv. Lev på botten ett tag, du med hjärtat av guld, och försök få in i ditt enfaldiga lilla huvud att människor överlag är onda. Lev på botten och försök förstå att livet är inte så enkelt som du alltid har intalat dig själv.

Jag ska bli bäst. Jag ska, jag ska, jag ska. Du ska få se, alla ska få se. Jag ska vässa armbågarna, jag ska visa framfötterna, jag ska bli allt det som krävs av mig för att komma dit jag vill. Jag ska visa dig, du som kommer vara fast i ett jobb utan möjligheter att avancera. Jag ska sitta däruppe på toppen av mitt berg, och fråga dig om det var värt det. Var det värt alla gånger som du slet ditt hår, för att du var bland de sämsta i din klass?

Jag ska bli bäst. Åh, jag ska, om det så blir det sista jag gör. Jag ska sitta däruppe på toppen av mitt berg, och jag ska må så bra. Ingen ska få veta min akilleshäl, och jag ska sälja dina och alla andras svagheter billigt till alla som vill köpa dem. Jag ska stå på Hötorget och skrika ikapp med försäljarna, mot slutet av dagen kommer dina svagheter säljas för halva priset. Sen ska jag sitta däruppe på toppen av mitt berg och jag ska må bra. Jag ska vara störst bäst och vackrast, och du och de andra asen ska få se.

Eller så går jag och lägger mig i sängen och drar täcket över mitt huvud. Antingen är mina skor för tunga, eller mina ben för svaga, för varje steg jag har tagit framåt de senaste sex åren har resulterat i två steg tillbaka. Det har varit ångestskrik vid varje framsteg, för framsteg innebar att jag lämnade det som var bekant, blandat med en vilja att faktiskt få må genuint bra. Mina händer har krampaktigt försökt hålla mig kvar vid det gamla och välkända, medan mina fötter har velat gå vidare.

Jag vill, jag ska bli bäst. Jag ska lämna sängen och sätta mig på toppen av mitt berg. Jag ska visa dig.

But I don't want to live that way.

Jag vill kunna tro. Jag vill kunna tro att det finns något större än oss, en högre makt, något. Någon som vakar över oss och följer oss genom livet. Jag vill kunna tro att det finns ett liv efter detta, att allt inte tar slut så fort vi dör. Jag vill inte att ridån ska gå ner och föreställningen ska vara över efter att vi dragit våra sista andetag, att det enda som väntar oss är evigt mörker, ruttnande sex fot under jorden. Att det enda som väntar oss är att vi ska bli till maskars föda.

Jag vill kunna tro att det finns en gud, och jag avundas folk som kan tro att det gör det. Jag avundas de som är så övertygade att det finns en gud. Jag avundas dem och vill så gärna kunna tro med dem, men det går inte. Det går inte för jag har hakat upp mig på ondskan: Om det finns en gud, hur kan det då finnas så mycket ondska i världen? Om det finns en gud, hur kan det då finnas folk som våldtar, mördar, misshandlar, förstör andras liv till det yttersta? Om det finns en gud, hur kan det då finnas barn som går och lägger sig hungriga varje kväll, barn som svälter ihjäl? Om det finns en gud, hur kan det då finnas krig, bomber, vapen? Om det finns en gud, hur kan han då låta människor gå så långt att de verkligen avslutar sina liv? Rättelse, för detta var egentligen en väldigt egoistisk fråga, illa förklädd: Om det finns en gud, hur kunde han då låta min pappa ta sitt liv, och sen köra upp ett oändligt antal fjortisar, som hatar sin pappa för att de inte får som de vill, upp i mitt ansikte?

Jag har försökt tro på gud, jag har försökt tro på någon högre makt, jag har försökt tro på det mesta. Jag har trott att jag varit på gränsen till galen de gångerna jag har fått för mig att det där lätta trycket jag nyss kände över min axel var pappa. De gånger det känts som om något kallt drog över min kind, som om något strök över mitt hår, en spontan känsla av ömhet från något, att det var pappa. Jag har försökt tro, jag har stått på knä i en kyrka, med händer knäppta för bön, och försökt. Jag har försökt be, tro, hoppas. Hoppas på ett svar på någon konstigt formulerad bön och önskan om att han ska ha det bra, var han nu än är.

Jag vill kunna tro. Jag vill kunna tro att det finns något större än oss, en högre makt, något. Någon som vakar över oss och följer oss genom livet. Jag vill kunna tro att det finns ett liv efter detta, att allt inte tar slut så fort vi dör. Men jag kan inte. För mig är det så att ridån går ner samma sekund som vi dragit våra sista andetag, det blir mörkt och publiken går hem. Föreställningen är över och det finns inget mer.

Det enda som väntar oss är en evighet i mörker, sex fot under jorden. Ruttnande, äckliga, är maskar kräsna, tro?

Nej, maskar är inte kräsna.