Maybe you're going to be the one that saves me.

Jag mår så bra, snälla dra inte ner mig igen. Det är så otroligt skönt att vara på toppen igen, så snälla, låt mig vara kvar här.

And if you want to leave...

Det är inte det att jag inte vill prata med dig, det är det att jag inte vet vad jag ska säga till dig. Jag har inget att säga till dig. Och jag är inte arg på dig heller, tro mig, du hade märkt om jag var arg. Jag har bara inget att säga till dig.

Och det är väl ändå inte bara mitt ansvar att hålla den här relationen flytande?

One caress from you and I'm blessed.

Jag tror det handlar om att han är så överlägsen mig. Att han är över mig, starkare än vad jag är, både fysiskt och psykiskt. Att hela han utstrålar makt och styrka. Att han kan, med bara en blick, framkalla ren och skär ångest, eller ett så djupt lugn. Att han får mig att känna mig så liten och trygg. Att han har en sådan auktoritet. Att han är så mycket mer intelligent. Att han blandar in allt det där fina, in i allt det där nedvärderande. Att han får mig att känna mig så nöjd och hel. Att han får mig att kräla och be. Att han får meningen "Du har varit så duktig" att kännas som världens största belöning. Att han får mig att skina upp som en sol med den meningen. Att han får mig att lita så fullständigt på det han säger. Att allt han säger blir till sanning. Att jag litar på honom när han säger "Det är för ditt eget bästa". Att han får mig att känna mig så värdig, vad än det är han säger.

Men jag tror att det bästa är att jag kan verkligen, verkligen inte se ner på honom.

Take you to the dark side.

"Om det är njutning, kan det inte vara smärta. Om det är smärtsamt, hur kan det vara njutning?"

Kan du se mig ifrån himlen?

Jag tänker ofta på den där dagen. Jag undrar vilka tankar som for igenom ditt huvud innan du tillslut tryckte av. Tänkte du någonsin på mig och mina syskon? Tänkte du någonsin på dina syskon? Tänkte du någonsin på dina föräldrar? Tänkte du någonsin på de vänner du faktiskt hade? Tänkte du någonsin, för en endaste sekund, på oss som blev lämnade kvar? Tänkte du aldrig på oss som måste leva med ditt beslut varje dag?

Det känns fortfarande konstigt när jag tänker på det, overkligt på ett sätt. Jag tror fortfarande emellanåt att det här är världens största - och sämsta - skämt. Förutom när jag besöker graven. Det är som att allt slår mig då, det hela blir för verkligt. Jag kan inte gå fram till graven. Jag kan sitta kvar i bilen, jag kan vara på kyrkogården så länge jag inte ser graven, men så fort jag får syn på den där gravstenen... Då brister allt. Det blir för verkligt, det gör för ont. Jag vet att jag älskar de gångerna jag känner mig verklig, de gånger då allt inte känns så luddigt och overkligt. Jag vet att jag älskar de gångerna, men vid graven så tar jag hellre den där luddiga, overkliga känslan. För jag vill inte att det ska vara verkligt. Jag vill inte att det där ska vara din gravsten. Jag vill inte att det ska stå ditt namn, ditt födelse- och dödsdatum på den där gravstenen. Jag vill att du ska vara här.

Det finns mycket jag ångrar när det gäller dig. Jag ångrar att jag var så jobbig, jag ångrar att vi grälade så mycket, jag ångrar att jag aldrig sa till dig hur mycket jag älskar dig. Det finns nog inget som jag inte skulle göra för att få ha dig här igen, träffa dig igen, berätta för dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag saknar dig. Berätta för dig att allt blir bättre, att folk älskar dig, att du inte är ensam, att jag behöver dig. Visst, ett barn ska begrava sin förälder, men inte en förälder som dött i förtid. Du skulle blivit gammal, helst 90 år och dött av ålder. Du skulle inte dött 40 år gammal med hjälp av ett vapen.

Jag saknar dig.

Det känns varmt och underbart.

"Det är väl klart att jag väntar på dig". Jag tror inte du förstår hur mycket den meningen värmer. Du fick mig att känna mig som om jag vore invirad i ett gigantiskt duntäcke, trots att du, bara sekunder tidigare, fått mig att känna den där iskalla handen runt mitt hjärta. Jag förstår varför alla mina vänner tjatar om att du vore bäst för mig, för du är så underbar. Du är så fin, du får mig att vilja kråma mig som en katt. Du får mig att le och skratta när allt jag vill göra är att ligga i sängen och gråta. Jag skulle inte ha något emot att det sista jag ser innan jag somnar är dig, eller att det första jag ser när jag vaknar är dig. Och vill du veta vad det bästa är?

Jag ser inte ner på dig.

One blow from caving in.

Allt är bara en fasad. Du vet, en fasad som säger "Du kan inte nå mig". Fast, på sätt och vis är det ju sant. Du kan inte nå mig. Du kan inte, du kan inte, du kan inte. Men det beror mest på att jag inte orkar. Jag kan bara ta skit så länge innan jag tillslut inte orkar mer. Men, vi vet ju att skiten är sann, eller hur? Skiten är alltför sann.

Nu: Väl beprövade metoder mot ångest.

You know it's not a secret.

Jag är tacksam över att jag har det skyddsnätet som jag har. Jag vet att om allt blir för jobbigt här i Luleå, så kan jag alltid åka hem till mamma. Eller om det är saker som jag inte kan prata med mamma om, kan jag alltid åka hem till Malin. Eller ringa Malin. Jag vet att jag har ett antal vänner som jag kan ringa, vissa mitt i natten, om det blir för jobbigt. Jag vet att jag har vänner vars soffor jag alltid kan sova på om det är akut.

Jag är tacksam över att jag har vänner som säger: "Jag trodde att du aldrig mer skulle åka dit?", när de får veta var jag har spenderat natten. Jag är tacksam över att jag har vänner som säger: "Nej, åk inte dit, du kommer bara må dåligt efteråt". Jag är tacksam över att jag har vänner som jag kan ringa om jag får för mig att spendera natten någonstans där jag inte ska vara. Jag är också tacksam över att jag har vänner som ställer den jobbiga, men ändå viktiga, frågan: "Men om du mår så dåligt av det, varför gör du det då?".

Jag är så otroligt tacksam. Och jag älskar er.

Små saker jag gör som påminner om dig.

Jag har en vana som jag gör när jag diskar. När allt är diskat, bänken är avtorkad, allt är klart, så låter jag lampan över diskbänken fortsätta vara tänd. Sen står jag där och tittar, nästan så att jag beundrar det hela. Och sen kommer alltid tanken "Det ser ut som en tavla". Och på sätt och vis känns det ganska tryggt att tänka så, det känns nästan som om du ändå är med mig då, att det var du som sa det. Man kan säga att det tar mig tillbaka till en tid då allt var så mycket bättre, när du fortfarande fanns. Det är som om jag är där igen, i den lägenheten. All disk är diskad där, lampan över diskbänken där är fortfarande tänd, och du sitter vid köksbordet och säger: "Det ser ut som en tavla".

Det som gör mig lite ledsen är att jag kan inte höra din röst säga det längre. Det är min röst nu.

Men ska jag älska, då ska det finnas tid att älska fritt.

Jag vill känna kärleken. Ni vet, den där "åh-vad-det-bubblar-inom-mig-och-solen-skiner-och-fåglarna-kvittrar"-kärleken. Den där fina kärleken, fjärilar i magen-kärleken. Den känslan som skulle passa så bra ihop med Tori Amos's "Bouncing Off Clouds". Den där underbara kärleken, då man är så otroligt lycklig. Ingenting är omöjligt, och fredagskvällarna spenderas mysande under en filt i soffan med vin, tända ljus, kanske någon bra film. Eller en dålig film, för den delen. Ryggmassage, komma hem och se att middagen redan är lagad, småkivas lite på ett sådär gulligt sätt och få grädde på näsan. Någon som smeker mig över min kind och gör allt möjligt för att försöka få mig att börja skratta när jag är ledsen.

Men skulle jag verkligen vara lycklig då? Jag vill ha det gulliga, absolut, ingen tvekan om saken. Men de som känner mig nog väl vet att, det skulle inte räcka. Och jag inser det själv, det skulle inte räcka. Enligt mig visas hur mycket man älskar den andra genom svartsjuka, inte den där sjukliga svartsjukan, men svartsjuka i lagom mängd. Att bli slängd i väggen, att gräla, att skrika på varandra, kalla varandra för idioter. Att få höra att den andre äger en. Att vara någons ägodel. Att säga saker som man egentligen inte menar, och sedan kräla tillbaka och be om förlåtelse. Och att få höra "Jag förlåter dig" känns som om man har fått syndernas förlåtelse.

Det här känns inte sunt.