Alla dina vassa bitar.

Vi pratar om att spela roller. Alla spelar vi våra roller, vissa bättre än andra. Jag vill gärna tro att i varje roll vi spelar finns det ett visst mått av sanning. I varje roll vi spelar finns det en gnutta, en spillra av oss själva som får en möjlighet att komma fram. En möjlighet att skina, även om det skenet dränker andra personers sken. Spillran ser sin chans att skina, och tar den.

Jag vill gärna spela på mitt koncept, min roll. Om jag får, låt mig nu spela på mitt koncept, min roll. Låt min spillra få skina. De som känner mig nog väl vet nog detta. Mitt koncept, min roll, är romantiskt. Det talas om regn, dimma och soluppgångar. Kalla höstmorgnar, regniga nätter med regnsmatter mot plåttak. Kalla februarimorgnar, när snön ligger vit på marken och man smyger runt i pyjamas och tofflor, en stor mugg te mellan frusna händer. Det är ångestromantik. Det är sorg, men främst ångestromantik. Och visst, det är en spillra av mig. Det är en sanning av mig. Men de som känner mig vet att jag kväver den spillran, den får inte finnas. Den kämpar vackert, min romantiska spillra. Och jag vill nu låta den skina. Så låt mig nu berätta vad jag önskar mig, i en perfekt romantisk värld. Innan jag återgår till att vara en människa, med mänskliga fel och brister, här på buss 807 mot Brandbergens centrum.

Jag önskar mig en hand i min, medan vi ligger på gräset och ser upp mot en klar stjärnhimmel. Medan vi pratar om alla våra vassa bitar, alla våra drömmar. Jag önskar mig en inomhuspicknick under kvällar när åskan mullrar. En filt på golvet, tända värmeljus. Det där alkoholfria rödvinet som jag tycker så mycket om, den där kladdkakan jag bakade men inte kommer äta om jag inte tvingas till det. Jordgubbar, vaniljglass med varma hjortron. Jag önskar mig höstpromenader i skogen, med gummistövlar på fötterna och en halsduk runt halsen, vantar på händerna. Jag önskar mig att få somna skedande under ett berg av täcken och filtar, med raggsockar på fötterna. Vakna leende, få pussar över kinder och näsa, alla mina bleknande fräknar. Få skratta tills jag kiknar, skratta tills jag gråter. Jag önskar mig alla dina vassa bitar.

Det finns en sak jag avundas ett av mina ex, G. Hans förmåga att våga älska. Våga älska stort, våga älska häftigt, våga älska med hela sin själ. Han vågar kasta sig huvudstupa in i kärlek, han vågade kasta sig huvudstupa in i kärlek. Med mig, av alla människor. Trots alla mina mänskliga fel och brister, trots att han visste vilket komplett as jag kunde vara. Trots alla mina vassa bitar. Jag älskade det med honom, sättet han brann på. När jag först träffade honom fann jag honom faktiskt inte det minsta attraktiv. Det var först medan jag satt ihopkurad i en av hans fåtöljer och vi pratade om våra vassa bitar som han blev attraktiv. En person jag känt i runt 8-9 år nu berättade att han tror att jag har lättare att falla för trasiga människor. Och han har nog rätt i det. Han har rätt i det. Sårbarheten, mänskligheten, är attraktiv. Jag vill ha de vassa bitarna, nedslipade kanter ger mig inget. Bland vassa bitar finns inget krav på perfektion.

Jag vill gärna få bestämma själv vilka människor som får såra mig. När det gäller personer med vassa bitar är jag medveten om att jag mest troligt kommer att bli sårad, förr eller senare. Men det är en risk jag är villig att ta. Han, den där, säger att jag förtjänar bättre än honom. Han pratar om att ha spelat roller tidigare. Och kanske spelar han en roll nu. Men gör inte även jag det? Gör inte alla jag känner det? Vi spelar alla våra roller, vissa bättre än andra. Kanske spelar han en roll nu, och den tilltalar mitt koncept. Kanske spelar han en roll nu, och den skrämmer mig. Men jag vill fortsätta tro att det finns åtminstone ett visst mått av sanning i varje roll man spelar. Och kanske säger han att jag förtjänar bättre än honom. Men vet ni vad? Kanske förtjänar han bättre än mig, sett till alla mina vassa bitar. Sett till alla roller jag spelat under mitt korta liv. Men det ändrar inte det faktum att jag fortfarande vill ha alla de vassa bitarna. Även om jag såras. Han pratar om rädslan för vakuum. Vad jag inte berättar är att även jag är rädd för vakuum.

Det är genom vassa bitar jag håller mig från vakuum.

Så låt mitt hjärta hårdna.

Om bara mitt snälla lilla hjärta kunde fortsätta orka slå. Kom igen, ett slag till. Ett slag till. Se så. Och så ännu ett. Jag vet att det gör ont, jag vet att det faller isär. Men se så. Ett slag till. Duktigt hjärta. Orka slå fram tills oktober. Håll ihop tills oktober. Efter oktober får du ge upp om du vill. Efter oktober får du träffa honom igen om du vill. Om det inte känns bättre. Efter oktober behöver du inte längre.

Men håll ihop fram tills oktober. För min skull.