Jag tror det var bra att du höll kvar. Låt mig inte dra mig undan, låt mig inte försvinna bland tankarna, minnena, in i mörkret. Jag kan fortfarande känna mig så smutsig, trots att det var två och ett halvt år sedan. Känner fortfarande ibland känslan, viljan av att bada i klorin, skrubba tills det blöder. Jag minns hur jag ville bränna min säng, sov på min egen soffa i en vecka innan jag kände att sängen var säker igen att ligga i utan alltför mycket ångest. Hur jag slet bort mina lakan från sängen direkt efter att han hade gått, hur jag stod i tvättstugan och inte visste om jag skulle gråta eller förgås av ångest. Hur jag sen på kvällen tappade upp ett alltför varmt bad, i vanlig ordning, och gjorde det jag lovat mig själv så många gånger innan att jag aldrig mer skulle göra. Jag hatar att jag fortfarande ibland hör hans ord i mitt huvud. Samma mening, om och om, om och om. Lukten av rengöringsmedel. Varför luktade han rengöringsmedel?
Det är lätt att försöka göra det till något som låter bättre i ens egna öron. Jag påstod då att jag använde, jag blev aldrig använd. För det är enklare så, det låter bättre så. Det gjorde inte lika ont då, det var inte lika smutsigt. Då lät det som att det var jag som hade kontroll över situationen. Då var det inte jag som var trasig.
Jag tror det var bra att du höll kvar. Så jag inte försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar