Det finns ett minne av pappa som jag sällan pratar om. Inte för att det är ett jobbigt minne egentligen, för det är det verkligen inte. Det är mer för att det minnet påminner mig om vilken bra pappa han faktiskt var, trots alla våra gräl. Och jag börjar alltid gråta, det kan inte hjälpas. Jag tror nästan att det är ett av de finaste minnena jag har kvar av honom, och det smärtar lite. På ett bitterljuvt sätt. För det var fint av honom att lämna något bra minne av den sista tiden, samtidigt som hans beslut smärtar.
Det var många turer kring mitt mående då, BUP och skolkurator. Vi skulle bila ner till Tyskland, pappa, mina syskon och jag. Möta upp mamma som var på praktik där just då. Vi bilade alltid ner, men innan vi åkte hade jag ett möte med en psykolog. Eftersom mamma var borta, var det pappa som följde med. Det skulle pratas om mina overklighetskänslor, mitt mående. Under det mötet fick jag se pappa tårögd några gånger, vilket förvirrade mig samtidigt som det började bli en väldigt bekant syn hemma. Psykologen ställde frågor, och jag svarade på dem. Jag minns att en av frågorna var "När du mår dåligt, vad förutom att skära brukar hjälpa?". Och jag minns att jag svarade att jag brukade ringa eller skicka SMS till kompisar.
När mötet var över åkte vi hem för att packa i bilen och hämta mina syskon. Egentligen skulle vi åka tidigt på morgonen dagen därpå, men pappa beslutade att vi skulle åka redan den dagen. Så vi åkte. Till Tyskland, till Leipzig. Vi kom fram, allt verkade bra fram tills min syster och jag fick hjälpa mamma att hindra pappa från att ta bilen och köra ihjäl sig. Försöka slita bort en vuxen karl från dörren, få honom att släppa dörrhandtaget. Gömma bilnycklarna. I efterhand kan jag tycka att det är lite mycket att ge sin yngsta dotter, som inte hade hunnit fylla 14 än, ansvaret att se till att pappa inte fick tag på nycklarna. Han fick inte köra någonstans själv. Men vad skulle man göra?
Den sista tiden i Tyskland flöt på utan några liknande händelser, allt verkade nästan bra. Pappa, mina syskon och jag åkte hem igen, mamma stannade kvar för att fortsätta sin praktik. I bilen märktes det att pappa var olycklig. Även jag mådde inte särskilt bra, men jag sa inget. Jag sa aldrig något. Jag satt bara i passagerarsätet och tittade ut genom fönstret. När vi hade kommit över till Sverige igen och kört ett tag frågade pappa helt plötsligt hur det var. Jag svarade att det inte var bra.
"Varför smsar du inte en av dina kompisar?"
"Inga pengar på mobilen".
Pappa fortsatte köra ett tag innan han svängde in till en bensinstation. Han skulle tanka bilen, och gå in i butiken för att kanske köpa något. Vi andra valde att sitta kvar i bilen och vänta. Efter en liten stund kom pappa tillbaka, och räckte över ett kvitto till mig. Ett laddningskvitto. Så jag skulle kunna fylla på telefonen och smsa någon kompis. För han kom ihåg att det kunde hjälpa. För att han ville, som vilken normal förälder som helst, att hans barn inte skulle må dåligt. Han ville hjälpa, på något sätt.
Det var en av få gånger som jag verkligen kände att pappa brydde sig om mig. Trots allt runt omkring, så är det ett av de finaste minnena jag har av honom. Ett av mina finaste minnen rent generellt. Och för det kommer jag vara evigt tacksam. För det kommer jag alltid älska honom mer än jag annars hade gjort. Det minnet kommer jag lägga ner i lådan som är full av minnen av pappa.
Lägga ner i lådan och varsamt låsa om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar