Jag spenderar nätterna med att ligga på sängen i fosterställning och stirra på garderobsdörrarna. Jag har på mig pappas skjorta från militären, tjocksockarna jag fick av mamma i julklapp. Kramar om nallebjörnen jag fick av pappa som liten. Ligger i fosterställning under filtar och täcken, stirrar på de ljusblå garderobsdörrarna. Jag ser minnesbilder. Jag ser somrar i Tyskland, jag ser hur jag blir upplyft på farmor och farfars kylskåp. Jag ser bilfärder i mörkret på vintern, luciafiranden i skolan, skolavslutningar. Jag ser middagar, tidiga morgnar, bilresor till och från Tyskland. Jag ser fina minnen, vackra minnen. Och jag ligger där i fosterställning i min säng, pappas skjorta från militären, tjocksockarna jag fick av mamma i julklapp, krampaktigt kramande nallebjörnen jag fick av pappa som liten. När blev jag vuxen?
Något ändras. För plötsligt ser jag skrubben i köket. Skrubben jag inte klarade av att gå förbi när vi tömde lägenheten. Skrubben som jag brukade gå in i som barn när mamma och pappa inte var hemma, känna det kalla golvet under mina fötter. Skrubben där jag brukade titta i garderoben vad som fanns därinne, titta vad som låg på hyllorna. Skrubben där jag brukade sitta på golvet, ryggen lutad mot dörren, titta mig runt. Skrubben där vapenskåpet sedan stod. Jag ser skrubben, och plötsligt tycker jag mig känna den tunga lukten av blod. Lukten av blod, jag är tillbaka till den sjunde juli 2006.
Jag ser pappa sitta i den högra fåtöljen i vardagsrummet. Han pratar i telefon med mamma, och han gråter. "Pappa, jag går ner till stranden och badar med Malin", säger jag försiktigt. Tittar på honom för att se om han uppfattat det jag sagt, när jag tycker mig fått klartecken går jag hemifrån. Stranden ligger cirka 100 meter hemifrån. Det är inte långt. Jag och Malin badar, vi kunde inte varit borta så länge? Någon gång under tiden vi badar börjar jag känna att något är fel. Vi går upp ur vattnet, och jag ser att jag har flera missade samtal från min storasyster. En notis om ett röstmeddelande från min storasyster. Jag lyssnar inte på det röstmeddelandet, för jag ser en ambulans köra in på innergården hemma. Där känner jag att något verkligen är fel, riktigt fel.
Vi går tillbaka, hem till mig. Jag ser att dörren är vidöppen. Det är ambulanspersonal utanför. Polisen är också där. Jag går uppför trappan, känner att något är enormt fel.
"Bor du här?" frågar en av ambulansmännen mig.
"Ja, jag bor här".
"Du får inte komma in".
Jag och Malin sätter oss på bänken utanför hyreshuset intill. Vi pratar om något, jag stirrar mest. Vi sitter där ett tag, innan Malin går iväg för att prata med ambulanspersonalen. Hon kommer tillbaka och berättar att jag får gå in nu. Jag reser på mig, och mina ben är så skakiga. Nu ser jag att farmor och farfars bil står parkerad vid trottoaren. Jag går uppför trappan, någon säger åt mig att de andra är i vardagsrummet. För att ta sig till vardagsrummet från hallen måste man först igenom köket, sedan igenom rummet som fungerade som mamma och pappas sovrum, det rosa rummet som inte var rosa. Förbi skrubben i köket. Ingen har än sagt vad som har hänt. Jag ser två poliser sitta vid köksbordet, deras ansikten berättar bara om uppgivenhet. Jag passerar skrubben, och känner den metalliska lukten av blod. Jag mår illa.
Jag ser farfar i vardagsrummet. Och min storasyster, och lillebror. Min lillebror ska fylla tre det året. Han sitter i farfars knä i soffan. De har startat en barnfilm på tvn som min lillebror ser på. Farfar och min syster verkar mest bara stirra tomt framför sig.
"Var har du varit när man inte kan få tag på dig?". Det är farfar. Jag svarar tyst att jag varit och badat. Att pappa vet ju om det. Jag får det förklarat för mig att pappa är död. Mina syskon och jag ska bo hos farmor och farfar tills mamma kommer tillbaka från Tyskland.
Jag ska berätta för Malin att hon inte kan sova över den natten som planerat. Det luktar fortfarande blod från skrubben, jag halvspringer förbi. Går ut, nerför trappan, går fram till Malin. Och skrattar. Skrattar, skrattar, skrattar. Ett av de mest hysteriska skratt jag någonsin gett ifrån mig. Jag kan inte sluta, det går inte. Hysteriskt skrattande.
Jag tror det var i det ögonblicket jag slutade vara barn, blev vuxen. Och vid 21 års ålder känner jag mig urgammal när jag spenderar nätterna liggande i fosterställning, iklädd pappas skjorta från militären, tjocksockarna jag fick av mamma i julklapp, krampaktigt kramande nallebjörnen jag fick av pappa som liten. Jag undrar om han kan se något. Kan man följa sin familj efter döden? Kan han se hur rädd jag är för det mesta, min separationsångest, mitt ständiga sökande efter något som känns tryggt?
Kan han se hur liten jag är i militärskjorta, tjocksockar och med en nallebjörn i min famn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar