Who wants that perfect lovestory anyway?

"Är du intresserad av honom?", frågar hon. Min alltför långa tystnad talar åt mig. "Ja, du är intresserad av honom". Ibland finner jag mig själv fundersamt betraktande dig. Efteråt, när jag ligger där på soffan, lite ihopkrupen. Jag betraktar dig fundersamt, undrar i mitt stilla sinne hur länge det här kommer hålla. "Vad gör vi när vi blir kära i varandra?" skrev du. I min värld är det så avlägset, att någon annan än jag själv blir kär. Men det är något med hela dig som känns avlägset. Du är inte som de andra, på samma gång som du är exakt som de andra. Du är svår att läsa, på något sätt distanserad. 

Hela vår uppgörelse stör mig på något sätt. Den stör mig, samtidigt som jag är okej med den. Jag tror att jag stör mig mest på grund av tidigare erfarenheter, på grund av alla som intalat mig att jag inte är en sådan som man har ett förhållande med. Det är nog det som stör, egentligen. Det är nog det som får mig att betrakta dig fundersamt, och fundera över hur länge det här kommer hålla. Hur länge det kommer dröja innan någon blir kär. Hur lång tid det kommer ta innan jag börjar aktivt försöka skjuta dig ifrån mig, innan jag börjar bete mig som ett praktarsel, innan jag slår bakut. Hur lång tid det kommer ta innan du tröttnar på mig. Hur lång tid innan stora gräl och tårar. Allt medan jag betraktar dig, ditt utseende. Fundersamt betraktande.

Och snart frågar du "Vad?". Och jag kommer svara "Inget". Jag kommer flytta min blick, mest troligt stirra upp i taket istället. Hur länge kommer det här hålla?