Det gör ont att se dig så.

"Och farmor och farfar lever fortfarande?"
"Farmor lever, men farfar han dog ju i början på förra året."
"Jaha, det visste jag inte."
Vi fortsätter prata. Jag får svara på frågorna om hur det går med kärleken. Klämkäckt svara att den kommer när den kommer, jag har inte bråttom någonstans. Det syns i hennes ögon att hon blir förvirrad.
"Men den där kärleken som var då?"
Jag blinkar lite. "Jag och G gjorde ju slut för ett år sedan."
"Jaha, det hade jag inte fått veta."
"Nej, men det är ju ganska skönt ändå. Att slippa de där karlarna. De är ju bara till besvär ändå!" Ler lite och försöker skämta bort det hela. Hon ler och hakar på, skämtar om hur besvärliga karlar är ändå. Att det är skönare utan dem.

Hon tittar ner i bordet och ser ut att fundera över något.
"Men hur känner han inför att hans pappa är död då?"
Mamma möter min blick, vi verkar känna samma sak. Tänka på samma sak. Mamma harklar sig lite.
"Mamma, hur känner vem inför vad?"
"Ja, hur känner Anders inför att hans pappa är död?"
Mamma tar ett djupt andetag. "Anders har varit död i åtta år nu, mamma. Du vet ju det."
Mormor fortsätter titta ner i bordet, rynkar pannan lite. "Ja, just det. Det kanske jag gör."

På något sätt känns det befriande att sedan sitta i bilen igen. När vi har kört i ungefär 10 minuter tar mamma ett djupt andetag.
"Det var nog första gången."
Jag stirrar rak framför mig. "Som hon inte minns att pappa är död?"
"Ja, precis."