Jag ligger i Ts säng. Hans stora täcke över mig, T bakom mig. Hans armar runt mig. Jag känner mig liten, och till en viss del även trygg. Det känns så ovant att känna sig trygg, jag gillar känslan. Men jag känner mig även som om något fattas. Något fattas inom mig. Jag känner mig som en dörr som desperat hänger i ett enda gångjärn. Det känns som om jag sitter i en sjunkande båt - hur snabbt jag än öser vatten ur båten kan jag inte hålla den flytande. Jag kan inte täppa igen hålet medan jag öser vattnet. Jag känner mig som ett fallfärdigt gammalt hus, med trasiga fönster, ett tak som rasat in. Sprickor i fasaden. Jag kan inte längre dölja sprickorna i min fasad. Jag känner mig till en viss del trygg, men något fattas. Jag känner mig inte hel på långa vägar.
"Jag känner mig lite trasig."
T drar mig närmre honom, håller hårdare om mig. "Jag håller ihop dina bitar." Jag känner hans hjärtslag mot min ryggrad. Jag vill gråta, men det finns inga tårar att fälla för tillfället. En puss på mitt hår. "Det är okej." En liten stunds tystnad. "Du är okej." Han håller mig hårt.
Snälla, släpp mig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar