Jag blir så arg ibland när jag tänker på det. Hur han aldrig kommer vara där vid alla stora händelser, hur barnen jag antagligen så småningom skaffar aldrig kommer ha någon morfar. Det gör mig så arg, och så ledsen. Och fast jag om någon borde förstå varför han gjorde så, för jag har själv varit där, så kan jag inte förstå. Jag borde, men jag kan inte. Jag blir bara arg, och ledsen, och tycker att det var ett väldigt själviskt beslut. Ett själviskt beslut som ingen tjänar något på.
Och jag skulle ge upp allt jag har för att få tillbaka honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar