Åh, det är så fint när du låtsas bry dig om mig. Men du, grabben, jag klarar mig. Det är mig vi pratar om. Jag hittar alltid ett sätt, en lösning.
Nej, vem försöker jag lura. Ibland känns det som om jag griper efter halmstrån. Som om jag försöker klättra uppför en hal vägg, jag bara glider ner igen. Och när jag simmar känns det som om jag simmar för att överleva. Åh, om jag bara kunde sluta tro att jag kommit över det. Ja, det har gått fyra år, lite över det till och med. Men jag har inte kommit över det, inte på långa vägar. Ändå sitter jag och är övertygad om att jag visst har kommit över det. Att allt det där är bearbetat och klart. Ibland glömmer jag till och med bort att det har hänt. Så dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar