Ibland hatar jag dig. För du behöver aldrig känna det där äckliga, klibbiga, gnagande. Allt det där man ska känna när någon slängt in en i ett rum fullt med masugnar, knutit ett band hårt runt din luftstrupe, vänt ut och in på din magsäck och håller ditt hjärta i ett kallt järngrepp.
För du har aldrig känt den där musen springa omkring i din bröstkorg, gnagandes på diverse organ, främst hjärtat. För att du aldrig är där när jag behöver dig som mest, du håller aldrig fast mig när allt kommer på en gång. Och du verkar inte för ditt liv kunna förstå hur ont det gör, hur många gånger jag än förklarar.
Ibland hatar jag dig. Men jag tror att mest hatar jag mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar