Jag finner det intressant hur jag, som egentligen inte kan ta att män beter sig argt mot mig, skäller på mig och allt sådant, inte bryr mig när det är du som gör det. Ja, visst får jag fortfarande känslan av en iskall järnhand som håller hårt i mitt hjärta, det får jag. Men det är inte lika illa. Den finns där, men inte lika märkbar. Den enda känslan jag får är att jag blir rädd för att du ska lämna mig. Jag blir rädd för att du ska göra som de andra och försvinna. Jag blir rädd för att du en dag inte ska finnas där. Jag är rädd för att du en dag inte ska finnas där.
Känslan av att få höra att jag visst är älskad finns visserligen också kvar, men jag kommer inte krälande och ber om att få höra det. Jag sitter inte där med gråten i halsen och viskar "Snälla, säg att du älskar mig". För jag kan ta det när det är du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar