Jag vill känna kärleken. Ni vet, den där "åh-vad-det-bubblar-inom-mig-och-solen-skiner-och-fåglarna-kvittrar"-kärleken. Den där fina kärleken, fjärilar i magen-kärleken. Den känslan som skulle passa så bra ihop med Tori Amos's "Bouncing Off Clouds". Den där underbara kärleken, då man är så otroligt lycklig. Ingenting är omöjligt, och fredagskvällarna spenderas mysande under en filt i soffan med vin, tända ljus, kanske någon bra film. Eller en dålig film, för den delen. Ryggmassage, komma hem och se att middagen redan är lagad, småkivas lite på ett sådär gulligt sätt och få grädde på näsan. Någon som smeker mig över min kind och gör allt möjligt för att försöka få mig att börja skratta när jag är ledsen.
Men skulle jag verkligen vara lycklig då? Jag vill ha det gulliga, absolut, ingen tvekan om saken. Men de som känner mig nog väl vet att, det skulle inte räcka. Och jag inser det själv, det skulle inte räcka. Enligt mig visas hur mycket man älskar den andra genom svartsjuka, inte den där sjukliga svartsjukan, men svartsjuka i lagom mängd. Att bli slängd i väggen, att gräla, att skrika på varandra, kalla varandra för idioter. Att få höra att den andre äger en. Att vara någons ägodel. Att säga saker som man egentligen inte menar, och sedan kräla tillbaka och be om förlåtelse. Och att få höra "Jag förlåter dig" känns som om man har fått syndernas förlåtelse.
Det här känns inte sunt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar