Än så länge finner jag mig bara på ställen där jag ska vara. Jag hittar inte mig själv i fosterställning i duschen, jag vaknar inte upp i en säng som inte är min. Jag letar inte efter kärlek där jag vet att det inte finns någon. Jag litar inte på att andra ska få mig att acceptera mig själv. Däremot så hittar jag mig själv stående vid det vänstra fönstret, tittande ut, funderande över hur det skulle vara att hoppa. Kan jag hoppa såpass långt att jag når björken här intill? Eller kommer jag missa och landa på gräsmattan, fem våningar ner?
Jag hittar mig själv sittande vid mitt högra fönster, tittande på alla upplysta fönster, och känna en vilja av att kunna trolla med orden. Jag vill kunna trolla med orden så gärna att det gör ont. Jag vill kunna ge målande beskrivningar, framkalla en så djup ångest att det knappt finns, en sån otrolig glädje, smärta, sorg, ilska. Jag vill kunna trolla och beröra, trösta och såra.
Jag hittar mig själv liggande i sängen, men en sån stark vilja att göra något av mitt liv, samtidigt som jag helst inte vill stiga upp alls. Det är tankarna om dig som stör, som tynger, som river upp stora sår i själen som aldrig får läka ifred. De kommer läka en dag det kommer de, men jag vet hur ärren kommer se ut. Jag är helt förstörd av det, ja, det är jag. Jag erkänner det. Och jag erkänner att jag skulle hoppa och missa trädet om jag fick det garanterat att jag fick träffa dig igen.
Jag hittar mig själv läsande en bok som får mig att vilja skriva så mycket att det gör ont. Jag vill skriva, skriva tills pennan blöder. Jag vill skriva ord fulla med kärlek, hat, skratt. Jag vill skriva, jag vill vara bra på att skriva. Jag vill vara bättre än bra, jag vill vara bäst. Nej, jag vill vara bättre än bäst. Jag vill vara så mycket mer än vad jag är.
Du är jättebra på att skriva. På riktigt. Ibland när jag läser din blogg önskar jag att jag kunde skriva så, använda orden så som du gör. Det är starkt, berörande. För ja, jag blir berörd. Jag hoppas du kan tro på det. Älskar dig vännen.
SvaraRadera