Jag trodde det skulle vara jobbigt, att jag skulle ligga där hela natten med musen springande i mitt bröst, gnagande på mitt hjärta. Jag trodde att jag skulle titta på dig, ha ont i hjärtat och tänka "Varför inte?". Kanske skulle jag gråta lite, kanske skulle hjärtat hoppa över ett slag så fort du såg på mig, kanske skulle hjärtat slå hårdare vid varje kram.
Jag kan med nöje, och utan att ljuga, säga att jag kan se på dig och utan att känna något. Jag kan röra vid dig utan att känna något speciellt. Mitt hjärta behåller samma rytm. Jag känner inte den där krypande känslan i mina fingertoppar, att jag måste få ha dig, måste få röra dig, måste, måste, måste. Jag känner inte habegäret, jag har inte viljan att dö när jag åker hem med första bästa buss till Hertsön, jag känner... Ingenting. Du är som vilken annan vän som helst, inte mer, inte mindre.
I'm your fool, eller hur var det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar