lördag, november 12, 2011

Så hoppas man på enkelbiljett till Nangijala.

Inatt vill jag inte vara jag. Inatt vill jag vara någon annan än jag. Jag vill inte sitta och gråta och vara jobbig, jag vill inte hålla honom vaken när han ska jobba imorgon. Jag vill inte pendla mellan att sitta och känna mig upprymd och glad och tro att pappas död är världens sämsta skämt, att han fortfarande lever och alla bara drar konstiga skämt, och att inse att han faktiskt är död. Det är som om hela ens värld går i bitar och byggs upp igen trettio gånger under samma natt. Det innebär hysteriskt skratt som övergår i hysteriskt gråtande, som än en gång övergår i hysteriskt skratt som övergår i hysteriskt gråtande. Det innebär att jag kommer gå igenom hela min telefonbok och inse att det är väldigt få som menar det när dem säger "Ring mig när du mår dåligt". Det innebär att jag kommer hålla honom vaken genom att vara otröstlig när min värld går sönder för sextonde gången den halvtimmen. Det innebär att jag kommer somna och vakna med en klump i magen och värk i bröstet.

Inatt vill jag inte vara jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar