Jag tror att vi alla har de där människorna som vi tycker är så vackra att det gör ont. De där människorna som är så vackra att vi vill äga dem, vi vill helt enkelt ha dem. De ska vara våra. Min vackra person är nio år äldre än vad jag är och har ögon som man vill drunkna i. Han skedar som en gud, har perfekta tänder, hans ögon har den perfekta nyansen av den där färgen, samma med hans hår. Hans röst är len som sammet, och han är riktigt söt när han är nyvaken. Hans leende... Åh. Utseendemässigt är han perfekt på alla sätt och vis, med den lilla detaljen att han är läskigt lik pappa. En brunögd, ung version av pappa. Det är läskigt, men samtidigt så är han så fin. Så vacker. Och jag vill ha honom, ja. Han väcker det där habegäret inom mig, det gör ont, ont, ont. Jag vill ha honom.
Men samtidigt: Varför ska jag ha honom? Jag är inte kär i honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar