If I go crazy

Jag hatar att jag glömmer bort hur hans röst lät. Jag hatar att jag glömmer bort hur han såg ut. Vad var det han brukade säga? Vad var det han brukade göra? Det här gör mig så arg. Så arg och ledsen. Så... Uppgiven.

Chained to a world that keeps turning

Inget känns verkligt, för att sedan kännas alltför verkligt. Först vill jag att det ska göra ont, att det ska kännas att jag lever, sedan vill jag att det ska sluta göra ont, smärtan är för verklig. När är det allt kommer ordna sig, egentligen?

Nobody knows what you do to me

Jag finner det intressant hur jag, som egentligen inte kan ta att män beter sig argt mot mig, skäller på mig och allt sådant, inte bryr mig när det är du som gör det. Ja, visst får jag fortfarande känslan av en iskall järnhand som håller hårt i mitt hjärta, det får jag. Men det är inte lika illa. Den finns där, men inte lika märkbar. Den enda känslan jag får är att jag blir rädd för att du ska lämna mig. Jag blir rädd för att du ska göra som de andra och försvinna. Jag blir rädd för att du en dag inte ska finnas där. Jag är rädd för att du en dag inte ska finnas där.

Känslan av att få höra att jag visst är älskad finns visserligen också kvar, men jag kommer inte krälande och ber om att få höra det. Jag sitter inte där med gråten i halsen och viskar "Snälla, säg att du älskar mig". För jag kan ta det när det är du.

Count your blessings

Ibland hatar jag dig. För du behöver aldrig känna det där äckliga, klibbiga, gnagande. Allt det där man ska känna när någon slängt in en i ett rum fullt med masugnar, knutit ett band hårt runt din luftstrupe, vänt ut och in på din magsäck och håller ditt hjärta i ett kallt järngrepp.
För du har aldrig känt den där musen springa omkring i din bröstkorg, gnagandes på diverse organ, främst hjärtat. För att du aldrig är där när jag behöver dig som mest, du håller aldrig fast mig när allt kommer på en gång. Och du verkar inte för ditt liv kunna förstå hur ont det gör, hur många gånger jag än förklarar.

Ibland hatar jag dig. Men jag tror att mest hatar jag mig själv.

That beat.

Jag är långt ifrån perfekt, och jag hoppas du har insett det. Jag tänker inte låtsas att jag är perfekt, inte inför dig. Dig bryr jag mig för mycket om, dig vill jag inte ljuga för. Jag bryr mig - för mycket. Om dig. Och därför är jag rädd. För dig, för mig, för hela den här situationen. Jag är rädd.

Keep it together

"Each cut, each scar, each burn, a different mood or time. I told him what the first one was, told him where the second one came from. I remembered them all. And for the first time in my life I felt beautiful. Finally part of the earth. I touched the soil and he loved me back."
- Lee, The Secretary