Baby, I'm not scared

Du vet, det är ett tvångsmässigt beteende. Inget jag vill göra, men jag gör det ändå. Jag ska lära mig att bli bättre på att säga nej.

Men nu drar jag till München i några dagar. Tschüß!

Jag tänker för mycket under natten, men natten är min.

Jag behöver en E. Edward Grey.

I lied: I want him to save me.

Jag förstår inte. Det börjar närma sig sommar. Dagarna blir längre och längre, det är ljusare ute. Det kommer vara soligt ute, och solen är varm och du kommer inte behöva frysa. Dina leder kommer inte göra ont. Och när det regnar, du vet hur mycket du älskar när det regnar. Då kommer du kunna ligga där i sängen och lyssna på smattret. Du kommer kunna öppna balkongdörren och hela lägenheten kommer lukta regn. Och när du sitter uppe hela nätterna, bara för att få se soluppgången, så kommer du att känna dig så lugn när solen äntligen går upp. När du sedan går ut på morgonen, är det inte då du känner dig som mest levande, med morgonsolen som värmer dig och kall morgonluft som fyller dina lungor? Men är inte det ögonblicket något som du så hemskt gärna vill dela med någon som du älskar? För är det inte så att du - trots att du känner dig så lugn, så levande, så på riktigt - känner dig så otroligt ensam? Men du älskar ändå det där ögonblicket, du älskar det för lugnet. Lugnet, den där friden som infinner sig så fort solens strålar börjar leta sig fram igen. Och älskar inte du att höra fågelsången om morgnarna?


Och du har en familj som älskar dig. Du har en mamma som du inte skulle byta mot någon annan mamma i hela världen. Du har vänner som älskar dig, ta bara Malin som ett exempel. Skulle hon stå ut med att höra ditt tjat om att karlar är ena svin som svamlar om kärleksglöd medan månen är kall och död om hon inte älskar dig? Ditt tjat om att du inte förstår, och åh, måste han vara så snäll, för det gör det så jobbigt? Att höra hur borta du är till och från? Skulle hon stå ut med allt det där och mycket till om hon inte älskar dig?

Och du är jättebra, på så mycket. Och folk påstår att du är så lätt att tycka om, bara du släpper in dem och låter dem tycka om dig. Och du ser tydligen bättre ut än vad du tror, du som är helt övertygad om att du är fulaste tjejen i stan. Du har hela livet framför dig.

Snälla, snälla älskade Sofi, varför vill du då bara få lägga dig i sängen och inte behöva vakna nästa morgon? Det finns så mycket som du älskar, och så många som älskar dig, varför vill du då bara dö? 

Hur ska du våga chansa, du som aldrig haft nå'n tur?

Det är vackert väder idag. Jag har världens bästa familj som älskar mig. Jag har vänner som älskar mig. Tydligen är jag inte så ful som jag själv tycker att jag är. Jag är bra på saker. Jag kan allt, bara jag vill.

Varför vill jag då bara dö? Gå och lägga mig och inte behöva vakna nästa morgon?

'Cause I know I'm a mess he don't want to clean up.

Träsket är inte ett ställe som jag vill till igen. ÄS-träsket vill jag inte återvända till. Det är kallt där, det är kallt och det gör ont. Och man orkar inget för man är så hungrig. Det gör så ont, för man är så hungrig. Men hunger betyder att man är duktig, hunger innebär att man fortfarande har den där kontrollen. Kontrollen är viktig, åh så viktig. Men man fryser så mycket, hungerkänslorna flyttas från magen upp till hjärtat. Men lyckan, lyckan när det går ner, ner, ner. Och skräcken när det går upp, upp, upp. Alla dessa regler. Mentala regler som inte får brytas. Ångesten när reglerna bryts. Säker mat. Dålig mat. Tvångsmässigt tittande i speglar. Tankarna. Äcklet.

Och den där lilla önskan om att få vara vacker, om så bara för en liten stund.

Eleanor McEvoy - "Sophie"

Fin cover av låten då jag verkar vara oförmögen att hitta originalet.


Sophie cannot finish her dinner
Says she’s eaten enough
Sophie’s tryin’ to make herself thinner
Says she’s eatin’ too much
And her brother says, "you’re joking,"
And her mother’s heart is broken
Sophie has a hard time copin’
And, besides, Sophie’s hopin’

She can be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin’ in an ordinary world
Just to fit in, in the ordinary world
Just to fit in like an ordinary girl.

Sophie’s losin’ weight by the minute
How did things get this bad?
Sophie’s family don’t understand it
Gave her all that they had
And her sister won’t stop cryin’
’cause her father says she’s dyin’
Sophie says she’s really tryin’
Problem is, Sophie’s lying.

She can be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin’ in an ordinary world
Just to fit in, to the ordinary world
Just to fit in like an ordinary girl.

How did she get this way?
How did she get this way?
Through tryin’ to hide it.
What does it take to say,
What does it take to say
She’s dying, Sophie’s dying

To be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin’ in an ordinary world
Just to fit in, to the ordinary world
Just to fit in
And be like all the other girls
Be just like all the other girls
Livin´ in an ordinary world
Just to fit in to the ordinary world
Just to fit in like an ordinary girl.

Mr. Self Destruct

Så jag antar att du vet om det nu? Då vill jag att du ska veta att ingen har betytt något, förutom du. Men du vet inte om det, för jag ljuger så fort jag blir konfronterad. Det är inget som jag menar att göra, men när det gäller sånt här så ljuger jag. Ett "Ja" blir till ett "Nej", inga stora saker. Eller, du kanske vet, vad vet jag. Du kanske anar. Du kanske såg hur mitt hjärta höll på att spränga sig ut ur min bröstkorg. Men jag tänker inte, jag orkar inte. Du vill inte.

Men snälla, om du inte vill, bete dig inte på det där sättet. Du gör mig nog förvirrad som det är.

To be honest, I really don't care...

"Jag är inte bra, jag är inte okej". Jag vill ha bra dagar oftare. Dagar då jag bara finns till, utan att det ska vara problem med det. Dagar då jag inte har maskar som krälar omkring i mig, möss som springer i min bröstkorg. Dagar då jag inte går omkring i min lägenhet i ett desperat försök att hitta ett säkert ställe, någon plats som inte andas ångest. Jag tror att utrymmet under min säng är säkert, och jag skulle ligga där om det inte vore för att jag är en aning klaustrofobisk. Varför kan inte jag få ha dagar då jag inte stryker omkring som en strykrädd hund? Dagar då den där raka ryggen och självförtroendet inte är på låtsas? Dagar då jag inte har den bistra minen så ingen ska komma fram till mig när jag är själv.

Dagar då jag inte längtar mig bort så fort jag sätter foten innanför dörren. Dagar då jag inte är rädd för att monstret ska komma och ta mig i sömnen igen. Men vadå "igen"? Är inte monstret alltid där och drar mig i håret, nyper mig, viskar saker i mitt öra?

När ska jag ha tid att leva?

Veronica Maggio - "Snälla bli min"

Den stämmer så bra in, hela låten.



Jag kan inte prata med dig när du tittar bort.
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå.
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå.
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig.
Det var han som ville kyssa mig.

Snälla bli min igen.
Nej, låt det va' som i en film
Snälla bli min igen.
Låt mig va' kvar.
Ja, låt det va'.

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort.
Ingenting jag säger spelar längre någon roll.
Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt.
Får jag ens ha kvar dig som min vän?
Knyter mina skor och går tillbaka in igen.
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem.
Letar efter nått att säga som kan ändra allt,
nått mer än det är redan sagt.

Snälla bli min igen.
Nej, låt det va' som i en film.
Snälla bli min igen.
Låt mig va' kvar.
Ja, låt det va'.

A torn boy alone in need of fix, and the pinch that cures the itch.

Jag behöver dig intravenöst, och därför behöver jag vara själv. Det sista jag behöver just nu är att ha dig grävande i mitt huvud, bland mina åsikter, minnen, problem, känslor. Att ha dig under mitt skinn är inget jag behöver just nu, att ha ett förhållande - hurdant förhållande det än må vara - är inget jag behöver just nu. Det jag behöver just nu är att lära mig att jag duger, att jag duger utan att ge bort mitt hjärta till någon som kommer trampa på det, att jag duger och inte är mindre värd för att jag är ensam, att jag duger utan någon mellan mina lår. Det jag behöver just nu är att jobba på förhållandet med mig själv. Det jag behöver är det mamma sa att jag behöver, jag behöver vara själv. Ett tag åtminstone. För det är så mycket nu, så mycket med skolan, så mycket som ska göras innan studenten, så mycket som ska göras med lägenheten, så mycket stress.

Varför vet alltid mamma bäst?