With strawberry gashes all over.

Det skrämmer mig lite, det jag ser i spegeln. Jag undrar hur någon någonsin kan älska henne, om alla ser henne på samma sätt som jag gör? En tjej med för ledsna ögon, mörka ringar under ögonen, en aningen för blek hudton, silverstreck över armar och delar av ben. En tjej som tvångsmässigt måste dra med naglarna över sin hårbotten för att få bort tvestjärtarna och alla de andra insekterna som kryper där, och hennes kroppshållning skriker att hon inte vill bli sedd. Tjejen med ritualer för att klara dagen, hon som är rädd för siffrorna som skriks åt henne. Mantrat "trettiokommaåtta" fungerar som motivation när kontrollen börjar försvinna, tvångstankarna som håller uppe världen när den är påväg att falla samman.

Jag vill kunna sträcka mig in i spegeln och ta henne i min famn, hålla om henne och stryka henne över håret, sjunga underbart nonsens i hennes öra. Påminna henne om att hon faktiskt har bra dagar, dagar då hon fungerar som vilken normal människa som helst. Kära, älskade, vad har de gjort med dig?

Det finns inget vackert med det här.

Make me high on lullabies.

Om jag lämnar dörren lite på glänt, kommer du fortfarande knacka innan du stiger in? Eller kommer du göra som de andra och stampa in, med leriga skor och lämna allt i en enda stor röra? Om jag försiktigt river mina murar, sten för sten, kommer du vänta på andra sidan tills jag säger att det är okej att komma över? Om jag släpper in dig och berättar om tankar som ingen annan fått höra, kommer du då ta mig på allvar och inte säga åt mig att sluta? Om jag vaknar gråtande, kommer du då vara där och hålla om mig tills jag har lugnat ner mig och somnat om igen? Om jag får panikångest, kommer du då sitta där, hålla mina händer och se in i mina ögon medan du berättar för mig hur jag ska andas? Om jag vill prata om pappa, kommer du då låta mig göra det trots att jag kanske blir ledsen?

Eller ska jag vända om redan nu, innan det är försent?

I will be rising from the ground.

Än så länge finner jag mig bara på ställen där jag ska vara. Jag hittar inte mig själv i fosterställning i duschen, jag vaknar inte upp i en säng som inte är min. Jag letar inte efter kärlek där jag vet att det inte finns någon. Jag litar inte på att andra ska få mig att acceptera mig själv. Däremot så hittar jag mig själv stående vid det vänstra fönstret, tittande ut, funderande över hur det skulle vara att hoppa. Kan jag hoppa såpass långt att jag når björken här intill? Eller kommer jag missa och landa på gräsmattan, fem våningar ner?

Jag hittar mig själv sittande vid mitt högra fönster, tittande på alla upplysta fönster, och känna en vilja av att kunna trolla med orden. Jag vill kunna trolla med orden så gärna att det gör ont. Jag vill kunna ge målande beskrivningar, framkalla en så djup ångest att det knappt finns, en sån otrolig glädje, smärta, sorg, ilska. Jag vill kunna trolla och beröra, trösta och såra.

Jag hittar mig själv liggande i sängen, men en sån stark vilja att göra något av mitt liv, samtidigt som jag helst inte vill stiga upp alls. Det är tankarna om dig som stör, som tynger, som river upp stora sår i själen som aldrig får läka ifred. De kommer läka en dag det kommer de, men jag vet hur ärren kommer se ut. Jag är helt förstörd av det, ja, det är jag. Jag erkänner det. Och jag erkänner att jag skulle hoppa och missa trädet om jag fick det garanterat att jag fick träffa dig igen.

Jag hittar mig själv läsande en bok som får mig att vilja skriva så mycket att det gör ont. Jag vill skriva, skriva tills pennan blöder. Jag vill skriva ord fulla med kärlek, hat, skratt. Jag vill skriva, jag vill vara bra på att skriva. Jag vill vara bättre än bra, jag vill vara bäst. Nej, jag vill vara bättre än bäst. Jag vill vara så mycket mer än vad jag är.

I'm getting tired of starting again somewhere new.

Jag behöver en förändring, så jag flyttar 90 mil. Jag behöver komma bort från det här stället, det andas ångest och misstag. Det har varit för mycket av det här, jag har fastnat i samma spår och tankesätt. Hur mycket jag än försöker klarar jag inte av att ta mig ur det. Inte här. Jag har försökt, det har nästan gått. Men sen händer det något, sen kommer monstret och lägger händerna om min hals igen. Jag hittar mig själv någonstans där jag inte ska vara, det går inte att ta sig ur. Det finns alltid någon person som vet, som påminner, som lockar och pockar. Det finns busslinjer som jag helst undviker att åka med, vägar som jag helst inte går, områden som jag gärna slipper besöka. Det är så mycket här som påminner om saker som jag helst vill glömma.

Jag tror att jag har bestämt mig. Nej, rättelse, jag har bestämt mig. Det ska vara slut med det här när jag flyttar. Jag ska börja om på nytt, det ska bli en förändring. Det ska inte finnas personer som vet, som påminner, som lockar och pockar. Jag ska inte kräla för någon, jag ska inte låta någon komma så nära inpå. Jag ska visa var skåpet ska stå, där är dörren, tack och hejdå.

What a wicked thing to do, to make me dream of you.

Jag hatar när jag drömmer om dig. Det är inte själva drömmen i sig som jag avskyr, det är snarare uppvaknandet från drömmen. Jag vaknar upp till en värld där du inte finns, ibland med en kudde våt av tårar. Jag vaknar med ett värkande hjärta, ett hjärta som känns allt annat än helt. Det är ett stort gapande hål där, det gör ont. Jag vaknar och känner viljan att få somna om igen. Somna om och hoppas på att drömmen fortsätter.

Jag hatar inte drömmen, jag älskar den. Drömmen låter mig träffa dig igen, den låter mig krama dig, prata med dig, sitta där i bilen och lyssna på Rammstein med dig. Den låter mig få titta på dig en sista gång. Drömmen låter mig få vara nära dig. Hur skulle jag kunna hata något som låter mig få träffa dig? Det är att vakna som är det hemska.

Jag vill inte vakna mer.

I'm your fool.

Jag trodde det skulle vara jobbigt, att jag skulle ligga där hela natten med musen springande i mitt bröst, gnagande på mitt hjärta. Jag trodde att jag skulle titta på dig, ha ont i hjärtat och tänka "Varför inte?". Kanske skulle jag gråta lite, kanske skulle hjärtat hoppa över ett slag så fort du såg på mig, kanske skulle hjärtat slå hårdare vid varje kram.

Jag kan med nöje, och utan att ljuga, säga att jag kan se på dig och utan att känna något. Jag kan röra vid dig utan att känna något speciellt. Mitt hjärta behåller samma rytm. Jag känner inte den där krypande känslan i mina fingertoppar, att jag måste få ha dig, måste få röra dig, måste, måste, måste. Jag känner inte habegäret, jag har inte viljan att dö när jag åker hem med första bästa buss till Hertsön, jag känner... Ingenting. Du är som vilken annan vän som helst, inte mer, inte mindre.
I'm your fool, eller hur var det nu?