You know you are my demon.

Den där förbannade lukten av blod. Den där tunga, hemska lukten av järn, lukten av blod. Den lukten gör en illamående.

Det är nog det jag minns bäst av den kvällen. Allt annat är upp och ner, bak och fram, lite luddigt i kanterna. Men att äntligen bli insläppt i lägenheten, fortfarande inte få veta vad som har hänt, gå igenom köket och gå förbi den där dörren... Dörren var stängd, men man kunde känna på sig att något var fel. Det kändes som om det fanns ett stort, hemskt mörker på andra sidan dörren, och det luktade starkt av järn ut i köket. Blod. Det luktade blod. Och det är det jag minns bäst av den kvällen. Den där förbannade lukten av blod.

Så hoppas man på enkelbiljett till Nangijala.

Inatt vill jag inte vara jag. Inatt vill jag vara någon annan än jag. Jag vill inte sitta och gråta och vara jobbig, jag vill inte hålla honom vaken när han ska jobba imorgon. Jag vill inte pendla mellan att sitta och känna mig upprymd och glad och tro att pappas död är världens sämsta skämt, att han fortfarande lever och alla bara drar konstiga skämt, och att inse att han faktiskt är död. Det är som om hela ens värld går i bitar och byggs upp igen trettio gånger under samma natt. Det innebär hysteriskt skratt som övergår i hysteriskt gråtande, som än en gång övergår i hysteriskt skratt som övergår i hysteriskt gråtande. Det innebär att jag kommer gå igenom hela min telefonbok och inse att det är väldigt få som menar det när dem säger "Ring mig när du mår dåligt". Det innebär att jag kommer hålla honom vaken genom att vara otröstlig när min värld går sönder för sextonde gången den halvtimmen. Det innebär att jag kommer somna och vakna med en klump i magen och värk i bröstet.

Inatt vill jag inte vara jag.

But you look so good it hurts sometimes.

Jag tror att vi alla har de där människorna som vi tycker är så vackra att det gör ont. De där människorna som är så vackra att vi vill äga dem, vi vill helt enkelt ha dem. De ska vara våra. Min vackra person är nio år äldre än vad jag är och har ögon som man vill drunkna i. Han skedar som en gud, har perfekta tänder, hans ögon har den perfekta nyansen av den där färgen, samma med hans hår. Hans röst är len som sammet, och han är riktigt söt när han är nyvaken. Hans leende... Åh. Utseendemässigt är han perfekt på alla sätt och vis, med den lilla detaljen att han är läskigt lik pappa. En brunögd, ung version av pappa. Det är läskigt, men samtidigt så är han så fin. Så vacker. Och jag vill ha honom, ja. Han väcker det där habegäret inom mig, det gör ont, ont, ont. Jag vill ha honom.

Men samtidigt: Varför ska jag ha honom? Jag är inte kär i honom.