Vi ligger där i sängen, och jag håller om henne. Lyssnar på de där plågade andetagen, lyssnar hur hon kämpar för att återfå lugnet. Håller hårdare när jag känner hur hela hennes kropp spänner sig på grund av ångesten, behöver inte se hennes ansikte för jag vet redan vilken min hon gör. Jag vet redan hur hon blundar hårt, hur hon trycker in sina naglar i sin egen hud.
Vi ligger där i sängen, och jag håller om henne. Stryker över hennes hår medan hon berättar. Hon berättar om kärlek och sorg, hon berättar om händerna. Hon berättar om minerna de hade, de där minerna som har etsat sig in i hennes minne, och hon berättar om mannen med de snällaste ögonen hon någonsin haft turen att få se in i. Jag känner hur hennes kropp reagerar med avsky, äckel, när hon pratar om minerna, och jag hör hur hennes röst mjuknar när hon pratar om mannen med de snällaste ögonen. Men jag känner hur hon omedvetet kryper ihop när hon pratar om mannen med de snällaste ögonen, hur hon försöker göra sig mindre, och jag hör hur hon försöker att inte gråta, inte avslöja hur uppgiven hon egentligen känner sig.
Hon hänger över toalettstolen, och jag håller undan hennes hår. Jag ser hur mascaran rinner längs med hennes kinder, jag ser hur hon tänker att det här är bättre än att äta en Varma koppen-soppa när hon känner sig svimfärdig. Jag ser hur hon försöker rättfärdiga sitt sjuka beteende, medan hon hänger där och hulkar. Jag står sedan bakom henne när hon betraktar sig själv i spegeln, jag ser hennes kritiska blickar. Jag önskar hon kunde älska sig själv, men jag tror inte att det kommer hända inom en snar framtid. Men jag önskar, åh, så jag önskar.
Jag håller om henne medan hon skriker ut sin frustration och ångest. Lyssnar när hon berättar om pojken som tror att det kommer bli något, när hon berättar om hur han hela tiden antar saker som aldrig är korrekta. Lyssnar när hon berättar om hur han vill att hon ska öppna upp sig för honom, men hur ska hon kunna öppna upp sig för en pojk som verkar sakna förmågan att förstå? Han antar, och det är det som är felet. Hon berättar hur han stressar henne, och hur hon ångrar kramen. Hur hon känner sig kvävd av hans frågor, hur hon vill slå till honom varje gång han kommenterar vilka det är hon umgås med. Jag känner hur hennes kropp reagerar på samma sätt som när hon berättade om minerna, och jag förstår.
Vi ligger där i sängen, och jag håller om henne, torkar hennes tårar. Hon berättar om hur män sviker, alltid sviker. Hon berättar om hur mannen som hon alltid borde kunnat lita på att han skulle finnas där, svek henne på det värsta tänkbara sätt. Hon berättar om karln som svek henne med hot om att genomföra samma svek som mannen hon alltid borde kunnat lita på. Hon berättar om alla svek, och hur hon börjat svika innan hon själv blir sviken. Men jag hör hur hennes röst mjuknar när hon börjar prata om P. Han som sett henne tömd på livsgnistan, som tände ljus när han lämnade sängen mitt i natten för att röka under ångestnätter. Han som sett henne full med livsglädje, han som höll hennes hand när hon grät över att hon inte ville hem. Han som alltid finns där. Men jag hör i hennes röst att hon ändå är rädd, rädd att även han ska svika en dag.
Jag hör hur hon berättar om hemska nätter, och väntan på att solen ska gå upp. Hur hon jagar lugnet. Jag lyssnar, och tillslut säger jag till henne, ber henne.
"Sofi, snälla, låt det inte gå längre".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar