Jag faller aldrig för de där elaka grabbarna, det har jag aldrig gjort. Det är inte min stil att bli upp över öronen förälskad i någon som bara leker med känslor, då vänder jag hellre på klacken och går. Men de snälla killarna. De som får mig att skratta när allt jag vill göra är att ligga i fosterställning och gråta ögonen ur mig, de som slänger ner ett rep för mig att klättra upp för när jag sitter där nere i den mörka brunnen, de som håller om mig under ångestnätter ända tills jag somnat.
De som viskar fina ord i mitt öra, kittlar mig enbart för att få höra mig skratta, går på kvällspromenader med mig, och inte suckar varje gång jag stannar upp för att titta upp mot stjärnhimlen, utan ler och tittar upp med mig. De som låter mig babbla på om allt mellan himmel och jord när det som är viktigt att prata om är för jobbigt, och de som ber mig lugna ner mig och ger mig en kram när jag går upp i högvarv när jag faktiskt börjar prata om det som behövs pratas om. De som ligger bredvid en i gräset och bara skrattar med en åt allt och inget, höga på livet. Men de som säger att de bryr sig, att de oroar sig för mig. De är värst.
Jag ber då dig: Får du någonsin möjlighet att plocka upp mitt hjärta, snälla, sätt då varsamt ner det igen. Vi kan sitta tillsammans och titta på det, undra hur det blev såhär, men snälla, sätt varsamt ner det igen.
Om du inte vet hur man tar varsamt hand om det.
Genomskinliga och Rena,
SvaraRaderaDe går vid din sida.
Utan en tanke,
För att ensamheten tina.
I en nyanserad tillvaro,
Där vägen är undanflykt.
Hålls vi tillbaks,
För vad andra tyckt.
Lär mig att gå,
Att släppa det inre.
För chansen att få tillbaks,
Eget sinne.
Efter allt,
Plus röda grader.
Återfinns sanningen,
I lögnens fader.
Svagaste sjunker,
Får mörkrets tortyr
Starkare spricker,
Likt livets martyr.
De som inte syns, hörs eller upptäcks.
Vi kämpar för dig, även efter du kläcks.