Jag berättar för mamma. "Mamma, du vet ju om att jag kan vara segast i världen när det gäller att skaffa känslor för någon, om jag ens får dem alls?". Jag inleder med en fråga, som jag alltid gör. Och mamma nickar instämmande, för jag kan vara segast i världen. Jag berättar att det här känns ovant, att det här inte är typiskt jag. Att det är läskigt. Att jag kan vara kär. Mamma vill veta i vem, och jag berättar. Jag berättar om håret och ögonen, om händerna. Jag berättar om hur det känns och hur osäker jag är på allt. Jag låter min osäkra sida komma fram för en liten stund.
"Varför skulle en sån som han tycka om en sån som mig?". Jag försöker förklara den osäkerheten för mamma. Hur jag känner mig så trasig, och varför skulle någon vilja ha en sån person? Hur ont det gör i mig. Hur jag önskar att jag kunde trolla bort flertalet perioder och händelser i mitt liv. Hur jag önskar att allt kunde vara helt, och inte trasigt. Inte som bäst taskigt lagat med tejp och superlim. För jag vill vara omtyckbar. Jag vill vara hel. Jag vill vara perfekt.
För varför skulle en sån som han tycka om en sån som mig?
Du är både omtyckbar och älskvärd, ditt bagage ändrar inte på det - tro aldrig något annat! Saknar dig, vännen.
SvaraRadera