Att öppna ögonen och genast vilja blunda igen. Att stå vid vattnet på Riddarholmen och fundera på att "kanske... kanske... bara ett steg till". Att stå vid Slussen, precis ovanför där bussterminalen är och tunnelbanetågen åker förbi, och tänka "om jag bara lutar mig lite längre fram..". Att gå själv längs mörka gator och gångvägar, utan en tanke på vad som skulle kunna hända. Förrän efteråt, när du ser de där två grabbarna hastigt ändra riktning när det svänger in fler personer på gatan. Att stå alltför nära kanten på perrongen, och nästan hoppas att någon knuffar till dig så du hamnar framför det kommande tåget. Att ligga i sängen och hoppas att det inte blir något "när jag vaknar". Att ligga i sängen och allt du kan tänka på är att gå tillbaka till gamla ångesthanteringsmetoder. Att sätta dig i dumma situationer, för det är vad du är värd. För i din värld är du skräp, och skräp ska skräp ha.
Och jag inser att det är inte såhär jag ska känna. Det är inte såhär någon ska känna. Sofi, du är 21 år, och du ska inte känna såhär. Du ska inte ha en ständig knut i bröstet, tårarna ska inte alls alltid vara nära. Du ska inte känna dig avtrubbad inför alla potentiellt farliga situationer, för "det har redan hänt mig en gång". Du ska inte ha problem att somna, för att du börjar rycka och gnälla, ibland ropa "Nej". Det ska inte vara dina vänner som tvingas hålla ihop dina bitar.
Jag kan inte laga det här. Jag vet inte hur man gör längre.
Jag vet att det låter som nåt man säger utan att egentligen mena, och att det var ett tag sen vi faktiskt pratade.. Men du kan alltid, alltid ringa till mig. Eller skriva. Har inte kvar mitt mobilnummer men finns i princip alltid på Skype.
SvaraRadera