Igen. Och igen. Och igen. Jag gör det igen. Ett aktivt val att skjuta bort någon. Är det för att det gör mindre ont att lämna själv än att faktiskt bli lämnad? Att det gör mindre ont att medvetet bete sig på ett helt omöjligt sätt och bli lämnad på grund av det, än att bli lämnad för att jag är jag? Jag tror det är det jag är mest rädd för här i livet. Att bli lämnad. Och därför anser jag det vara logiskt att lämna istället. För då var det ett aktivt val jag gjorde.
Jag tror att om någon får komma nog nära, så kommer de inte vilja vara kvar. Om de får se dagarna då sängen inte lämnas, om de får se min värld falla samman tusen gånger om under en natt. Om de får veta allt det där jobbiga som har hänt. Om de får veta om honom, om det som hände. Varför jag undviker Bagarmossen i största möjliga mån, varför jag kan duscha flera gånger om under en dag och sen mitt i allt kan titta på det där telefonnumret och tänka "Det är okej, det är okej att han gjorde som han gjorde. Han fattade säkert bara inte". Och sen bryta ihop, för såklart han fattade. Eller?
Om de får se mig, som inatt, när jag går runt och får för mig att pappa aldrig fanns. Jag tror att allt bara är en dröm, att allt måste bara vara en dröm. För han finns inte här att visa att han faktiskt fanns. Och i förlängningen får jag svårt att förstå att någon finns, att något är på riktigt. Jag försöker skilja på dröm och verklighet, faktiska minnen och saker jag drömt ihop. Jag är arg på min mor, men har svårt att skilja på om jag är arg på henne av en verklig anledning. Om jag är arg på henne på grund av något jag drömt ihop. Varför är jag arg på henne? Och varför gråter jag så fort jag är själv och sysslolös?
Om de får se mig när jag är arg på världen, känner mig sviken av världen. För världen gjorde allt, men samtidigt inget för mig. Hur jag försöker rationalisera med mig själv. Hur jag om och om igen går tillbaka till något som inte är bra för mig, något jag hatar. För jag tror att det är vad jag förtjänar - den där ovissa känslan, avsaknaden av säkerhet. Avsaknaden av trygghet. Och hur det är något jag aktivt söker efter. I varenda relation, i vartenda samtal, i varje famn. Jag vill vara trygg, jag vill känna mig säker. Men antingen hittar jag inte det, eller så vägrar jag tro på det. Så jag går, innan jag blir lurad. Innan jag blir lämnad.
Men jag vill inte gå. Inte den här gången. Jag vet bara inte hur man gör när man stannar. Hur man hanterar att kanske bli lämnad.
Jag kanske borde gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar