"Jag var nog kär i dig, till och med."
Den meningen. Jag vet att han antagligen inte har lagt så stor vikt vid den, men jag har. Den har följt efter mig ända sedan han skrev den. Han, den där grabben som hade så mycket potential. Han, den där grabben som var så otroligt fantastisk på att plocka upp en efteråt. Han, den där grabben som faktiskt lyckades få mig att känna mig liten och trygg på samma gång. Han, den där grabben som la fram några av sina kläder för mig att ta på mig och sen bara låg och kramades med mig i en timme. Han, den där grabben. Som jag lämnade. För jag var nog lite kär i honom, till och med.
För han var inte som alla andra, fastän jag i slutändan fick för mig att han var exakt som alla andra. Han berättade saker. Om sig själv, om sin uppväxt, om sin familj. Han ställde frågor, och lyckades på något konstigt sätt pricka rätt varje gång. Som när vi låg på sängen och pratade, och han mitt i allt frågade "Hur känner du inför att åka hem till din mamma, egentligen?". Och jag började nästan gråta. För ingen har någonsin sett det. De har nöjt sig med fasaden. Jag undrar varför han såg förbi den. Men det spelar väl ingen roll, för det var jag som valde att gå.
Vi säger augusti, men jag tror inte att det kommer bli av. Som vanligt. "Vi borde prata om det här", men det kommer nog inte bli av. Och det är väl okej. Det får vara okej. För jag har egentligen bara en sak att säga.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar