Det sista jag behöver just nu är att du ska döma mig. Jag behöver inte att du ska sitta och tycka synd om mig, jag vill bara slippa dina moralpredikningar. Jag vill slippa känna mig som om det inte finns någon människa som är hemskare än vad jag är. Jag vill slippa känna att du dömer mig fast du säger att du inte gör det. Jag vet att du gör det, jag vet det. Det märks på hur du pratar, på hur du ser på mig. Jag vet vad jag har sagt, jag har sagt att jag ska sluta. Men tänk om jag inte kan sluta? Ditt ständiga tjat får mig att röka en cigarett för mycket. En blir till två, två blir till tre, tre blir till fyra, och tillslut har jag rökt fem cigaretter på en kort stund för att komma tillbaka till en normal nivå. För att få händerna att sluta skaka, för att få ordning på andningen igen, för att sluta gråta, för att komma till ett stadium av härlig likgiltighet. Jag har slutat röka Kukens märke, förresten. Det där märket som jag rökte bara för att påminna mig själv om hur äcklig och använd jag är.
Vet du vad jag gjorde natten till igår? Jag låg i hans säng och grät. Och det kändes helt okej att gråta. Det kändes bra att få gråta. Det kändes bra att få gråta, att få prata, att bli omhållen, att bli tröstad, att bli pussad på. Det kändes bra att kunna gråta i någons närhet. Det kändes bra att få berätta, att inte bli dömd. Att det var han och inte du, inte Kuken, inte någon av dem. Men trots att det kändes bra, så kändes det konstigt. Det gör mig lite rädd. Det gör mig rädd för att jag inte är van. Jag är inte van vid snälla killar.
Jag är van vid arslen som bara tänker på sig själva. Arslen som tänker med kuken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar