Jag tänkte på honom igår. På honom, på Försäkringskassan, på Skatteverket. Jag tänkte på allt det här och viljan att hänga mig själv har nog aldrig varit större. Det hade varit så enkelt. Och jag tror att det är det Försäkringskassan vill att man ska göra.
Jag vill inte gå på dagens enda lektion, jag skulle hellre stanna i sängen och gråta. Gråta för att jag inte har någon aning om vad jag egentligen vill göra av mitt liv, gråta för att han aldrig kommer vara där, gråta för alla misslyckanden och för att jag är så smutsig. Gråta för alla gånger som du aldrig lät mig gråta, gråta för alla gånger som du sårade mig, gråta för alla gånger som du gav löften som du aldrig tänkte hålla. Jag vill gråta blod, men jag lovade mig själv att den där gången skulle vara den sista.
Det har blivit så många "sista gången" den senaste tiden. Så mycket jag skulle sluta med, så mycket som aldrig mer skulle hända. Så många löften till mig själv som jag inte klarar av att hålla. Så mycket som jag ska bli bättre på, sluta med, minska på. Tankar som ska ut ur huvudet, beteenden som ska arbetas bort. Personer som ska släppas in, personer som ska sparkas ut. Jag kan det här utan och innan, varför löser jag aldrig det här?
Sofi, du börjar om 45 minuter. Ta på dig strumpor och skor, ta väskan med dina saker och börja röra dig mot universitetet. Glöm inte vantarna, det börjar bli kallt ute och du vet om det, dina händer och handleder värker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar