Men jag kan inte berätta, för man får inte tänka så.

Det sista jag behöver just nu är att du ska döma mig. Jag behöver inte att du ska sitta och tycka synd om mig, jag vill bara slippa dina moralpredikningar. Jag vill slippa känna mig som om det inte finns någon människa som är hemskare än vad jag är. Jag vill slippa känna att du dömer mig fast du säger att du inte gör det. Jag vet att du gör det, jag vet det. Det märks på hur du pratar, på hur du ser på mig. Jag vet vad jag har sagt, jag har sagt att jag ska sluta. Men tänk om jag inte kan sluta? Ditt ständiga tjat får mig att röka en cigarett för mycket. En blir till två, två blir till tre, tre blir till fyra, och tillslut har jag rökt fem cigaretter på en kort stund för att komma tillbaka till en normal nivå. För att få händerna att sluta skaka, för att få ordning på andningen igen, för att sluta gråta, för att komma till ett stadium av härlig likgiltighet. Jag har slutat röka Kukens märke, förresten. Det där märket som jag rökte bara för att påminna mig själv om hur äcklig och använd jag är.

Vet du vad jag gjorde natten till igår? Jag låg i hans säng och grät. Och det kändes helt okej att gråta. Det kändes bra att få gråta. Det kändes bra att få gråta, att få prata, att bli omhållen, att bli tröstad, att bli pussad på. Det kändes bra att kunna gråta i någons närhet. Det kändes bra att få berätta, att inte bli dömd. Att det var han och inte du, inte Kuken, inte någon av dem. Men trots att det kändes bra, så kändes det konstigt. Det gör mig lite rädd. Det gör mig rädd för att jag inte är van. Jag är inte van vid snälla killar.

Jag är van vid arslen som bara tänker på sig själva. Arslen som tänker med kuken.

Now I am a criminal.

Jag är hemsk för att jag kan ha sex med någon som jag inte älskar. Jag är hemsk för att jag inte tänker lyssna på ditt skitsnack längre. Jag är hemsk för att jag vill göra något av mitt liv och inte vara kvar i det här ekorrhjulet som vi båda springer i. Jag är hemsk för att jag aldrig sa nej den där natten. Jag är hemsk för att jag inte orkar ta hand om dig längre. Jag är hemsk för att jag inte alltid håller med dig. Jag är hemsk för att jag inte vill säga "Det är okej". Jag är hemsk för att jag börjar bli vuxen. Jag är hemsk för att jag har ett förflutet. Jag är hemsk för att jag planerar. Jag är hemsk för att jag inte står ut med dina moralpredikningar längre. Jag är hemsk för att jag gjorde det där som han inte vet om. Jag är hemsk för att jag är så rädd för att bli sårad att jag måste vara den som sårar först. Jag är hemsk för att jag vill gråta men inte alltid kan. Jag är hemsk för att jag är rädd för att bli lämnad. Jag är hemsk för att jag vill bli bäst på det jag gör. Jag är hemsk för att jag är rädd för misslyckanden. Jag är hemsk för att jag är jag.

Men mest av allt så är jag hemsk för att jag är en människa.

Stockholm ligger öde, och världen håller andan.

Jag skulle beskriva känslan som att sitta bakom svenska gardiner. Jag kan se himlen och stjärnorna härifrån, men jag kan inte nå dem. Så fort jag sträcker mig efter dem stöter jag emot det där fördömda, kalla stålgallret som håller mig här. Men jag vill ju upp dit, jag vill nå dit, jag vill. Det är mina drömmar och mål, min himmel och mina stjärnor. Varför kan jag inte nå dem? Varför sitter jag här bakom svenska gardiner, tillverkade av ångest, panik och depressioner? Jag vill nå dem, jag vill så mycket, jag vill, jag vill, jag vill... Inget. Och sen vill jag igen. Jag vill få bort dessa galler, dessa svenska gardiner. Jag vill ut ur den här cellen.

Jag ska se om jag hittar en limpa med en inbakad fil.

Pull the trigger and the nightmare stops.

Jag tänkte på honom igår. På honom, på Försäkringskassan, på Skatteverket. Jag tänkte på allt det här och viljan att hänga mig själv har nog aldrig varit större. Det hade varit så enkelt. Och jag tror att det är det Försäkringskassan vill att man ska göra.

Jag vill inte gå på dagens enda lektion, jag skulle hellre stanna i sängen och gråta. Gråta för att jag inte har någon aning om vad jag egentligen vill göra av mitt liv, gråta för att han aldrig kommer vara där, gråta för alla misslyckanden och för att jag är så smutsig. Gråta för alla gånger som du aldrig lät mig gråta, gråta för alla gånger som du sårade mig, gråta för alla gånger som du gav löften som du aldrig tänkte hålla. Jag vill gråta blod, men jag lovade mig själv att den där gången skulle vara den sista.

Det har blivit så många "sista gången" den senaste tiden. Så mycket jag skulle sluta med, så mycket som aldrig mer skulle hända. Så många löften till mig själv som jag inte klarar av att hålla. Så mycket som jag ska bli bättre på, sluta med, minska på. Tankar som ska ut ur huvudet, beteenden som ska arbetas bort. Personer som ska släppas in, personer som ska sparkas ut. Jag kan det här utan och innan, varför löser jag aldrig det här?

Sofi, du börjar om 45 minuter. Ta på dig strumpor och skor, ta väskan med dina saker och börja röra dig mot universitetet. Glöm inte vantarna, det börjar bli kallt ute och du vet om det, dina händer och handleder värker.

Grey would be the colour, if I had a heart.

Det är som om du tar en skalpell och placerar ett snitt över min bröstkorg, mellan mina bröst. Du för in händerna under min hud, känner över revbenen. River upp huden lite till, så dina händer når att komma under revbenen. Du känner över organen, nästan smeker, verkar leta efter något. När du inte hittar det du letar efter börjar du slita ut mina organ, ett efter ett, tills min bröstkorg bara är ett enda stort tomrum. Du fortsätter känna, leta, slita, men nej, du hittar inte det du letar efter. Du letar igenom högen med mina organ som ligger på golvet, men nej, det du letar efter finns inte heller där. Jag börjar fundera över om det du letar efter någonsin har funnits. Visst måste det ha funnits? Jag har bestämda minnen av känslor som säger att jag borde åtminstone ha haft ett, alla människor har ett. Eller har det varit en placeboeffekt? Jag tror att jag har ett, därför känns det som om jag har ett?

Jag kan se att du är förtvivlad. Du hade hoppats på att hitta något, något som slog bara för dig. Något som slog snabbare och hårdare, bara för din skull. Något som hoppade över ett slag på kommando, allt för dig. Jag måste erkänna att jag skäms lite, jag önskar att jag hade det du letar efter. Men vad kan jag göra när det inte finns?