Jag önskar att jag vore kär i dig. Du är en sådan som jag borde bli kär i, du är min stil och du är så snäll. Hur ledsen jag än är så lyckas du alltid på något sätt locka fram ett leende, ett skratt. Jag förstår inte hur du gör. Och din röst, åh, din röst. Jag älskar hur din röst går upp när du blir exalterad över något, hur du berättar saker, när du retas. Hur du får mig att smälta en aning inombords när du ger mig tillåtelse till saker. Hur du säger de där sakerna som du vet att jag gillar att höra. Hur du går med på mina idéer som jag tror ska få mig att må bättre.
Varför är jag inte kär i dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar