Jag bryr mig om dig, antagligen mer än vad jag egentligen borde. Antagligen mer än vad som är bra, för någon av oss. Men jag bryr mig, så mycket. Jag tycker inte om när du sitter uppe hela nätterna, jag vill istället bädda ner dig i en säng och sitta bredvid tills du somnat. Jag gillar inte när du får ångest, för det gör ont. Det gör ont för jag vet hur det är, det gör ont för att jag inte kan göra något, det gör ont för att allt jag vill göra är att bädda ner dig i en säng och lägga mig bredvid dig, och bara hålla om dig. Åh, jag vet, jag är alltid så dryg, dissig och elak. Men det är för att jag är rädd. Du vet det, du vet att jag är rädd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det nu. Jag bryr mig, trots att jag måste vara sämst i hela världshistorien på att visa det. Men jag är rädd.
Jag är rädd för att det har alltid slutat på ett sätt för mig. De kommer där och lindar in mig i fina ord "Vad du är fin", "Jag gillar dig", "Jag bryr mig om dig". De lyckas för att jag låter dem, för att jag vill så gärna tro på dem. Jag vill så gärna tro att någon kan gilla mig, att jag är fin, att jag är nog mycket värd för att någon ska bry sig om mig. Jag vill så gärna tro det. Och därför blir det så enkelt för dem. Jag vill så gärna tro, jag slukar varenda komplimang jag kan komma över. Samtidigt så gör varenda komplimang ont. För jag vet hur det brukar sluta, jag minns det alltför väl. Men, jag behöver det. Du vet, I am craving this disaster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar