"Det känns tryggt, det känns säkert". Det känns så fel att säga så, om något som inte är det minsta tryggt och säkert. Och jag förstår inte varför jag gör det. Eller, på sätt och vis vet jag varför. Jag vet varför alltför väl. Det är känslan efteråt, de där få sekunderna efteråt då lugnet infinner sig. De där få sekunderna är det som får mig att gå tillbaka, om och om igen. De få sekunderna då man kan sitta där och se på blodet, och känna ett så stort lugn. Trots att jag vet om skammen som kommer efteråt. Trots att jag vet om dagarna, veckorna, som går åt att gömma det för alla, även mig själv. För jag skäms. Jag skäms och är övertygad om att bara jag lindar om det så hårt jag kan, så kan jag låtsas om att det aldrig har hänt. Om jag gömmer allt med plåster, tejp, bandage, så har det aldrig hänt. Det finns inte. Det existerar inte. Men det finns. Det existerar. Det känns. Och jag sitter och funderar om du kan se mig. Om du är stolt. Om du förstår. Du borde förstå, för du var ungefär likadan.
Jag minns när vi satt i bilen den där sommaren, och du, helt plötsligt, frågade mig med en allvarlig röst när jag brukade skära mig. Jag vågade inte berätta sanningen, ljög ihop något om att det var när jag kände mig stressad, när jag behövde lugna ner mig. Och visserligen så var det inte så långt ifrån sanningen. Men sanningen är mer att jag gör det när det gör för ont, när jag knappt kan andas för att det gör så ont, när den där musen springer omkring i min bröstkorg, när jag känner hur luftstrupen snörs åt. När jag är så ledsen att jag inte vet vad jag ska göra för att lugna ner mig. När jag behöver känna mig verklig.
Jag känner en sådan enorm skuld när jag tänker på det där minnet. För jag borde ha förstått. Du frågade mig inte för att du ville skälla ut mig. Du frågade för att du själv inte mådde bra. Men jag var rädd för att du skulle skälla ut mig. Du skällde alltid ut mig. Nu vet jag att det var för att du var rädd, du var orolig, men då visste jag inte.
"Du är mer lik din far än vad du tror". Jag förstod aldrig den meningen när jag var yngre. Jag förstod inte. Nu förstår jag. För två månader sedan, först då förstod jag. Först när jag låg där i ett alltför varmt bad, med ett rakblad i högsta hugg och ett blödande ben, och övervägde att ringa mamma så hon skulle komma och köra mig till psyket. Först då förstod jag. Och det kändes. Förlåt pappa, men jag vill inte vara som du var. Inte när det kommer till det. Den dagen jag blir förälder vill jag vara som en blandning mellan dig och mamma. Jag vill älska mina barn så mycket som du älskade mig och mina syskon. Du var den bästa pappa någon skulle kunna önska sig, trots att du blev så arg ibland. Jag hittade den lilla berättelsen som du skrev när jag var liten, och jag grät när jag läste den. Jag grät, jag drog med fingrarna över bokstäverna, meningarna. Din handstil var och är fortfarande den bästa handstilen jag någonsin har sett. Du var den bästa pappan någon skulle kunna önska sig.
Jag vill samla ihop alla fina minnen jag har med dig i en låda. Stänga varsamt in dem i en fin låda, låsa in dem och gömma nyckeln på ett säkert ställe. Stänga in din lukt, din röst, allt fint som har med dig att göra. Ta fram alla fina minnen om kvällarna och se varsamt på dem. Kanske le lite åt de allra finaste. Och sen låsa in dem igen, gömma nyckeln på nytt, så ingen kan ta dem ifrån mig. Så jag inte kan glömma. För det är det som är det värsta. Jag glömmer. Jag kommer knappt ihåg hur din röst låter, jag kan minnas hur du brukade säga vissa saker, men jag kan inte komma på nya meningar med din röst. Jag kommer knappt ihåg hur du luktade, det är först när jag går förbi någon som luktar ungefär som du gjorde som det slår mig. Men jag kan inte plocka fram lukten själv. Ibland glömmer jag bort hur du såg ut. Och det gör ont. Det gör så otroligt jävla ont. Jag glömmer bort hur dina kramar kändes. Det är så mycket med dig som jag glömmer bort.
Det är kanske därför allt som handlar om dig blir heligt. Allt som jag kan koppla ihop med dig blir heligt. Jag kan inte slänga något som har varit ditt eller som du har haft något att göra med. Jag fyller 19 i år och sover fortfarande med nallebjörnen som jag fick av dig som liten. Jag vill så gärna men kan inte ta bort det efternamnet som är ditt, för jag får för mig att folk skulle tro att jag inte älskar dig längre.
Jag tar studenten till sommaren, och jag vill inte ha några pengar. Jag vill inte ha några presenter. Jag vill inte ha någon resa. Det jag däremot vill ha är min pappa tillbaka. Jag vill att du också ska stå där. Jag vill visa dig hur duktig jag har varit, som ett litet barn. Jag vill att du ska stå där och vara stolt, över mig. Jag vill att du ska vara stolt över mig. Jag vill att du ska vara där. Men det går ju inte, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar