Écoutez-moi

Hur ska du kunna ta hand om ett barn, du som knappt verkar vara kapabel till att ta hand om dig själv?

Och du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.

Jag önskar att jag vore kär i dig. Du är en sådan som jag borde bli kär i, du är min stil och du är så snäll. Hur ledsen jag än är så lyckas du alltid på något sätt locka fram ett leende, ett skratt. Jag förstår inte hur du gör. Och din röst, åh, din röst. Jag älskar hur din röst går upp när du blir exalterad över något, hur du berättar saker, när du retas. Hur du får mig att smälta en aning inombords när du ger mig tillåtelse till saker. Hur du säger de där sakerna som du vet att jag gillar att höra. Hur du går med på mina idéer som jag tror ska få mig att må bättre.

Varför är jag inte kär i dig?

I create this feeling

Du är så fin. Så fin att det gör ont i mig när jag ser på dig. Och därför tänker jag inte bli kär i dig. Nu är det dags för regler.

Det är såhär man mår när man hemligheter har.

Vad gör henne så mycket bättre? Vad har hon som inte jag har? Är hon längre? Kortare? Har hon större bröst? Kanske mindre till och med? Är hennes hår allt annat än mitt blonda? Har hon finare ögon? Är hennes ansikte mer symmetriskt? Har hon snällare ögon? Kanske elakare ögon? Är hennes tänder rakare? Eller ser hon kanske ut som ett spel plockepinn i käften? Är hon snällare än vad jag är? Mer omtänksam? Elakare? Mer bitter? Är hon bättre i sängen? Är hon sämre? Är hon mer instabil än vad jag är? Är vi lika? Har hon finare händer? Har hon mer fräknar? Har hon inga fräknar alls?

Och hennes läppar då? Är de större än mina? Mindre? Är hennes hud mjukare än vad min är? Strävare? Kan hon gråta inför dig? Eller är hon som jag och flyr innan gråten kommer? Eller hon kanske aldrig gråter? Slappnar hon av fortare än vad jag gör? Är hon alltid avslappnad? Slappnar hon aldrig av?

Varför hon och inte jag?

Rumour has it

Jag kan ha dragit till Paris utan att säga något innan. Men sånt får jag faktiskt göra.

She's ready to confess, all the things that I never thought that she could feel

Så... Lustigt. Så konstigt. Så otroligt. Så... Skrämmande. Efter några timmars läsande, tittande, några timmars påminnelse om hur allt var en gång i tiden, så vill jag ha dig här. När jag känner hur ångesten kommer krypande vill jag ha dig här. Du är den jag först tänker på, du är den jag vill ha här i första hand. Du är den jag vill känna på först när overklighetskänslorna kommer och jag blundar. Det är din puls jag vill känna under mina fingrar när jag försöker lugna ner mig. Det är din hand jag vill hålla när allt blir sådär jobbigt och jag inte kan sova. Jag vill ligga med huvudet mot ditt bröst och känna, lyssna på ditt hjärtas slag. Det är dig jag vill ha.

Men jag blir så trött. Jag blir trött på allt velande, jag blir trött på att inte veta något. På att gissa, på att försöka klura. På att inte våga säga något. Jag blir så trött. Jag är så otroligt trött. Nu får allt vara på dina villkor, för jag orkar inte.

Change the voices in your head

Jag älskar lukten av morgon. Att öppna balkongdörren och bara stå där, känna morgonkylan, solljuset, höra fåglarna kvittra. Att bara andas. Blunda och andas. Glömma allt det där andra.

Om jag bara fick göra en sak resten av mitt liv, skulle det nog vara det här. Jag är nog aldrig så lugn som på morgonen, när jag får stå där och bara blunda och andas. Vara lugn och glömma.

Men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.

Jag gör det här för att skada mig själv, för kom igen, vi vet båda att det är det här jag är värd. Att det är allt jag är. Använd mig och släng bort mig sedan. Jag överväger honom igen, han, han, han. Han vars händer jag inte vill ha på min kropp igen. Han som jag inte vill vakna upp bredvid igen. Bara för att bevisa för mig själv vad jag är, vad jag är värd. Jag vill spy över mig själv och mitt beteende.

Snälla söta rara Sofi, var tog dina murar vägen? Du vet, de där murarna som du så omsorgsfullt byggde upp för att det här inte skulle hända? Vad hände med de murarna? Varför lagade du inte sprickorna? Varför lät du honom riva dem helt och hållet?
Sofi, vad sägs om att bygga upp nya murar? Nya murar, som du lagar så fort någon ens börjar tänka på att försöka riva dem. Fantastiska murar, oförstörbara murar. Nya murar.

Noone runs faster than you can

Du är så fin och jag är så ful. Du är så snäll och jag är så elak. Dig vill jag inte vara elak mot. För dig vill jag inte vara ful. Men vad spelar det för roll vad jag vill?

Why don't we run away?

Jag bryr mig om dig, antagligen mer än vad jag egentligen borde. Antagligen mer än vad som är bra, för någon av oss. Men jag bryr mig, så mycket. Jag tycker inte om när du sitter uppe hela nätterna, jag vill istället bädda ner dig i en säng och sitta bredvid tills du somnat. Jag gillar inte när du får ångest, för det gör ont. Det gör ont för jag vet hur det är, det gör ont för att jag inte kan göra något, det gör ont för att allt jag vill göra är att bädda ner dig i en säng och lägga mig bredvid dig, och bara hålla om dig. Åh, jag vet, jag är alltid så dryg, dissig och elak. Men det är för att jag är rädd. Du vet det, du vet att jag är rädd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det nu. Jag bryr mig, trots att jag måste vara sämst i hela världshistorien på att visa det. Men jag är rädd.

Jag är rädd för att det har alltid slutat på ett sätt för mig. De kommer där och lindar in mig i fina ord "Vad du är fin", "Jag gillar dig", "Jag bryr mig om dig". De lyckas för att jag låter dem, för att jag vill så gärna tro på dem. Jag vill så gärna tro att någon kan gilla mig, att jag är fin, att jag är nog mycket värd för att någon ska bry sig om mig. Jag vill så gärna tro det. Och därför blir det så enkelt för dem. Jag vill så gärna tro, jag slukar varenda komplimang jag kan komma över. Samtidigt så gör varenda komplimang ont. För jag vet hur det brukar sluta, jag minns det alltför väl. Men, jag behöver det. Du vet, I am craving this disaster.

Release me from my dirty cage

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig, att min likgiltighet sträcker sig ända fram till området "Dig". Men jag bryr mig, för mycket, och det är inte bra. Det är inte bra alls. Det är dåligt. Det är dåligt för mig. För dig är det antagligen bra, jag lyder ju minsta vink. Men det är inte det värsta, det värsta är att jag blir svartsjuk. Så otroligt svartsjuk. Vad har hon som inte jag har? Varför är hon så mycket bättre? Det är som om Alanis Morissette's "You Oughta Know" går på repris i mitt huvud, för ärligt talat: "Is she perverted like me? Would she go down on you in a theatre?". Vad har hon som gör henne så underbar?

Varför vänder jag bara inte i dörren?

So I wanted to say this, 'cause I wouldn't know where to begin

Jag är så otroligt tacksam över att ha dig, mamma, Så otroligt tacksam, för allt. Allt du har gjort för mig. För att du har stått ut med mig när ingen annan skulle ha gjort det. För att du stod ut med mig när jag var som värst. Jag har varit så arg på dig, tyckt du har varit så dum, men vem har inte tyckt det om sin mamma? Jag förstår nu att du var bara orolig för mig. Jag förstår det, jag var inte enkel. Det jag inte förstår är hur du klarade av att stå och tvätta mina sår den där gången för flera år sedan. Jag förstår inte det. Så ont det måste ha gjort i dig att se ditt eget barn göra något sådant mot sig själv.

Jag är ledsen över hur jobbig jag måste ha varit mot dig. Jag var inte direkt det enklaste barnet att handskas med. Jag kan förstå varför du sa att jag var den av dina barn som du var mest orolig över efter pappas självmord. Men jag är tacksam över att vi har en betydligt bättre relation nu än vad vi hade då. Du är den bästa mamman som någon någonsin skulle kunna önska. Och jag är så otroligt tacksam över att ha dig som mamma.

Jag känner mig tacksam över att du sa att du kan köra ner mina grejer när jag flyttar till hösten. Jag skulle aldrig ha fått för mig att fråga dig, men du sa det som om det vore något självklart. Klart du ska hjälpa mig köra ner mina grejer. Jag är tacksam över att jag vet att jag kan vända mig till dig när det är något. Det tyckte jag inte att jag kunde innan, men nu vet jag att jag kan det. Det kändes så skönt att kunna prata med dig om hur det var mellan mig och Björn, så skönt att kunna prata med dig om vad som stör mig. Det känns skönt att veta att du bara är ett telefonsamtal bort om det skulle vara något.

Därför är det lite skrämmande att flytta ännu längre ifrån dig. Jag vet att du nu bara är ett telefonsamtal bort, och att du kan vara här inom en timme. Men om allt går som jag vill, om jag flyttar 90 mil härifrån, så kommer du vara mycket längre bort. 12 timmar med tåg, cirka 1.5 timme med flyg. Och det är läskigt. Ännu skrämmande är det om jag verkligen pluggar i Tyskland sedan. Då kommer jag vara ännu längre bort, jag kommer vara i ett annat land.
Du fick mig nästan att gråta när du sa vad du skulle göra om något hände, när och om jag pluggar i Tyskland. När du sa att om jag träffar någon tysk kille som jag sedan flyttar ihop med, och om han gör mig illa på något sätt, så ska jag packa allt jag får plats med i två resväskor, ringa dig, och om jag inte har råd med biljetten hem så fixar du det åt mig. Jag började nästan gråta. För du är så fin, mamma. Och det känns så skönt att veta att du skulle göra något sådant för mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det hela, jag visste i och för sig inte hur jag skulle börja det här heller. Men det jag ville säga var nog hur tacksam jag är över att ha dig som mamma. Det jag ville säga var nog, trots att vi aldrig säger det till varandra, att jag älskar dig mamma. Du är den bästa mamman jag kan tänka mig, jag skulle aldrig vilja byta ut dig mot någon annan mamma. Jag älskar dig, mamma.

Om vi lindar så hårt vi kan så gör det mindre ont, om vi lindar så hårt vi kan så försvinner det.

"Det känns tryggt, det känns säkert". Det känns så fel att säga så, om något som inte är det minsta tryggt och säkert. Och jag förstår inte varför jag gör det. Eller, på sätt och vis vet jag varför. Jag vet varför alltför väl. Det är känslan efteråt, de där få sekunderna efteråt då lugnet infinner sig. De där få sekunderna är det som får mig att gå tillbaka, om och om igen. De få sekunderna då man kan sitta där och se på blodet, och känna ett så stort lugn. Trots att jag vet om skammen som kommer efteråt. Trots att jag vet om dagarna, veckorna, som går åt att gömma det för alla, även mig själv. För jag skäms. Jag skäms och är övertygad om att bara jag lindar om det så hårt jag kan, så kan jag låtsas om att det aldrig har hänt. Om jag gömmer allt med plåster, tejp, bandage, så har det aldrig hänt. Det finns inte. Det existerar inte. Men det finns. Det existerar. Det känns. Och jag sitter och funderar om du kan se mig. Om du är stolt. Om du förstår. Du borde förstå, för du var ungefär likadan.

Jag minns när vi satt i bilen den där sommaren, och du, helt plötsligt, frågade mig med en allvarlig röst när jag brukade skära mig. Jag vågade inte berätta sanningen, ljög ihop något om att det var när jag kände mig stressad, när jag behövde lugna ner mig. Och visserligen så var det inte så långt ifrån sanningen. Men sanningen är mer att jag gör det när det gör för ont, när jag knappt kan andas för att det gör så ont, när den där musen springer omkring i min bröstkorg, när jag känner hur luftstrupen snörs åt. När jag är så ledsen att jag inte vet vad jag ska göra för att lugna ner mig. När jag behöver känna mig verklig.
Jag känner en sådan enorm skuld när jag tänker på det där minnet. För jag borde ha förstått. Du frågade mig inte för att du ville skälla ut mig. Du frågade för att du själv inte mådde bra. Men jag var rädd för att du skulle skälla ut mig. Du skällde alltid ut mig. Nu vet jag att det var för att du var rädd, du var orolig, men då visste jag inte.

"Du är mer lik din far än vad du tror". Jag förstod aldrig den meningen när jag var yngre. Jag förstod inte. Nu förstår jag. För två månader sedan, först då förstod jag. Först när jag låg där i ett alltför varmt bad, med ett rakblad i högsta hugg och ett blödande ben, och övervägde att ringa mamma så hon skulle komma och köra mig till psyket. Först då förstod jag. Och det kändes. Förlåt pappa, men jag vill inte vara som du var. Inte när det kommer till det. Den dagen jag blir förälder vill jag vara som en blandning mellan dig och mamma. Jag vill älska mina barn så mycket som du älskade mig och mina syskon. Du var den bästa pappa någon skulle kunna önska sig, trots att du blev så arg ibland. Jag hittade den lilla berättelsen som du skrev när jag var liten, och jag grät när jag läste den. Jag grät, jag drog med fingrarna över bokstäverna, meningarna. Din handstil var och är fortfarande den bästa handstilen jag någonsin har sett. Du var den bästa pappan någon skulle kunna önska sig.

Jag vill samla ihop alla fina minnen jag har med dig i en låda. Stänga varsamt in dem i en fin låda, låsa in dem och gömma nyckeln på ett säkert ställe. Stänga in din lukt, din röst, allt fint som har med dig att göra. Ta fram alla fina minnen om kvällarna och se varsamt på dem. Kanske le lite åt de allra finaste. Och sen låsa in dem igen, gömma nyckeln på nytt, så ingen kan ta dem ifrån mig. Så jag inte kan glömma. För det är det som är det värsta. Jag glömmer. Jag kommer knappt ihåg hur din röst låter, jag kan minnas hur du brukade säga vissa saker, men jag kan inte komma på nya meningar med din röst. Jag kommer knappt ihåg hur du luktade, det är först när jag går förbi någon som luktar ungefär som du gjorde som det slår mig. Men jag kan inte plocka fram lukten själv. Ibland glömmer jag bort hur du såg ut. Och det gör ont. Det gör så otroligt jävla ont. Jag glömmer bort hur dina kramar kändes. Det är så mycket med dig som jag glömmer bort.

Det är kanske därför allt som handlar om dig blir heligt. Allt som jag kan koppla ihop med dig blir heligt. Jag kan inte slänga något som har varit ditt eller som du har haft något att göra med. Jag fyller 19 i år och sover fortfarande med nallebjörnen som jag fick av dig som liten. Jag vill så gärna men kan inte ta bort det efternamnet som är ditt, för jag får för mig att folk skulle tro att jag inte älskar dig längre.

Jag tar studenten till sommaren, och jag vill inte ha några pengar. Jag vill inte ha några presenter. Jag vill inte ha någon resa. Det jag däremot vill ha är min pappa tillbaka. Jag vill att du också ska stå där. Jag vill visa dig hur duktig jag har varit, som ett litet barn. Jag vill att du ska stå där och vara stolt, över mig. Jag vill att du ska vara stolt över mig. Jag vill att du ska vara där. Men det går ju inte, eller hur?

Baby, I can't think.

Du är en sådan person som jag skulle kunna bli kär i åh så lätt, bara du ville det. Du är så fin.